Senaste inläggen

Av Gudrun Lindvall - 7 januari 2017 10:28


Har ni hört namnet  Marie Elisabeth Aimée Lucas-Robiquet nån gång? Inte? Inte jag heller innan jag hittade den här målningen på FB:


                 

Den är helt fantastisk, tycker jag. Titta så fint hon fångar ljuset på flickans högra kind. Mästerligt.

Man googlar och får veta: Marie Elisabeth Aimée Lucas-Robiquet var en fransk konstnär, som levde mellan åren 1858 och 1959. Hon blev alltså 101 år. Hon föddes i Normandie och fick möjlighet att gå i konstskola från 1880, då även kvinnor antogs.. Hon tillhörde vad som kallades orientalisterna, som hämtade motiv från norra Afrika. Hon blev berömd i Franrike under sin levnad och fick motta en rad utmärkelse och numer säljs hennes målningar för miljonbelopp på världens auktionshus. 

Men tänk om hon varit man... Då hade vi nog hört talas om henne. Många duktiga kvinnliga konstnärer från den tiden förblev okända och många slutade måla efter giftermål, ofta med en (lika begåvad?) man, vars karriär sattes i första rummet. En svensk sådan är Karin Larsson, gift med Carl, som hon träffade i Frankrike, dit båda sökt sig för att utvecklas som konstnärer. Karins konstnärsskap kom att handla om heminredning  och textil, erkännandet kom sent och så berömd som maken blev hon aldrig, även om vi nu vallfärdar till Sundborn och det larssonska hemmet, som definitivt bröt med det gängse 1800-talsmörka och murriga. Nu är det ljusa luftiga ett nordiskt signum, designat Karin Larsson. 


Nåväl: stickerskan ovan visar att det finns många konstskatter att upptäcka av många otroligt begåvade kvinnliga kontnärer. Det finns en FB-sida, som heter Female Artists in History. Värd ett besök. 

En till av Marie Elisabeth Aimée:


                      




ANNONS
Av Gudrun Lindvall - 13 december 2016 09:41

     

      GOD JUL och GOTT NYTT ÅR. 


Nu blir det paus i bloggandet tills efter nyår. Ha en skön och vilsam helg alla läsare.


 


 

 




ANNONS
Av Gudrun Lindvall - 23 november 2016 18:12


Det finns en obändig kraft i livet. Det fortsätter alltid. Här är det ett exempel på det ständiga förnyandet, nytt liv och kampen för tillvaron. Men här kommer konkurrensen att bli tuff en dag. Livet på en stubbe skulle man kunna säga...


                               


Men den här björken tänker inte ge sig. Man undrar vad den var med om som betydligt yngre. En kamp, som björken tydligen vann. Titta:


                             

                                  Jag undrar hur den kommer att se ut om så där 25 år. Häftig!




   

Puh

Av Gudrun Lindvall - 7 november 2016 16:04

   


Snön vräker ner

tiddelipom

allt mer ju mer

tiddelipom

allt mer ju mer

tiddelipom

det snöar.


I mina tår

tiddelipom

känns kylan svår

tiddelipom

men nästa vår

tiddelipom

dom töar. 


Av Gudrun Lindvall - 5 november 2016 21:40



                                    En del fåglar är inte direkt vackra...

                       


                                    Andra kan ha ett rätt skäggigt utseende.


                       


                                Heter man träskonäbb, så måste man väl se ut så här:


                        


                           En del ser rätt förtjusande ut i sin egenart, blygt charmig.. 


                     


              Somliga ser bara ut som sig själva, men alla är ett resultat av evolutionen. Fascinerande!


                       

Av Gudrun Lindvall - 18 oktober 2016 15:05

                       

                         

Vi har många äppelsorter på tomten och alla träd fick vi sortnamnet på när vi kom hit, utom ett - det äpplet jag alltid ansett som det bästa. Det är vackert, gott och håller länge. 

Under alla år har vi sagt att vi skulle åka till Julita under äppeldagarna för att få det bestämt och i år blev det äntligen av. Kön framför pomologerna var lång, men det visade sig värt att vänta. Vi fick ett namn på äpplet, Södermanlandsäpple heter det. Pomologerna var förtjusta - ett tyvärr rätt sällsynt äpple.

Man kan läsa i "äppelbibeln" Våra äpplesorter av Anton Nilsson att moderträdet fanns på Åkerö gods, inte långt ifrån där vi bor, redan på 1860-talet och att trädet då var 100-årigt med en stam med en diameter på ca 75 cm. Man vet inte härkomsten, möjligen kan det ha holländska anor eller så har det uppkommit i Sörmland. Det har kallats Åkerö smultronäpple och Claestorps oljeäpple, men så småningom valdes namnet Södermanlandsäpple, något andefattigt namn enligt mig. Annan frukt från lansdskapet har fått namn efter de stora godsen, som Åkerö, Sävstaholm, Sparreholm och Hörningsholm. Claestorp hade varit bättre.

Nåväl, äpplet är jättefint med en fin gul bottenfärg och ljusröd rodnad. Medelstort. Smaken är super, lite mitt emellan Sävstaholm och Åkerö. Kanske föräldrarna? Det blir inte löst, utan håller fräschören länge. 

Pomologera var som sagt förtjusta. Äpplet är ju inte så vanligt längre och i ovan nämnda bok kan man läsa, att det finns en del gamla träd kvar i Sörmland. Trädet blir inte så stort och ger rikligt och det är absolut värt att bevara. Vårt är säkert från början av 1900-talet, då det såldes i plantskolor i Mälardalen och norra Östergötland. Jag vet att det finns 2 träd kvar på Claestorp. 

Men nu ska vi sprida det. Man kan ta årskvistar och skicka till Julita, så gör dom små träd åt en för 350 kr. Det ska vi göra och redan har vi i alla fall en bekant, som vill vara med på bevarandearbetet. Intresserad? Hör av dig i så fall. 


                            



Av Gudrun Lindvall - 1 oktober 2016 23:40

                               

För två år sedan satte vi upp 60 solpaneler på stalltaket. Det ligger bra till - nästan exakt i söder utan skuggande träd. ETC-EgenEl gjorde jobbet och hjälpte oss med all byråkrati. Tack för det! Den är nämligen rätt omfattande, den byråkratin.....

Vi sökte även det bidrag man kan få, i full vetskap om att kön till pengarna var lång. Men nu, för någon vecka sedan, kom dom. Välkomna, eftersom vi planerar att sälja gården nästa höst och innan dess bygga nytt och givetvis med solpaneler. Det är nämligen så kul och nu har vi kunnat räkna på ett helt år vad dom gett tillbaka. Jag trodde maken räknat fel, men om man jämför med ett normalår så kommer solpanelerna att vara betalda på mindre än 8 år. Hela kostnaden för elen under hela året 2015 uppgick till 1500 kr. Det blir 125 kronor i månaden!!! Då är allt medräknat - fasta avgifter, den el vi köpt, elcertifikat, den el vi sålt mm, mm. Fantastiskt!

Vi får inte producera mer än vi konsumerar och det gör vi inte heller. Lite mindre.

Nu kommer bidrag för att kunna lagra el. Drömmen vore ju att vara helt självförsörjande och skippa alla bolag med sina höga fasta avgifter, som bara stiger. Kapa ledningen. Än är det väl en bit dit, men i framtiden blir det säkert möjligt. 

SOL hör framtiden till och utvecklingen sker nu och är så spännande. Dessutom sjunker priserna på solpaneler hela tiden, vilket borde öka intresset. Och tänk vad många lämpliga tak det finns, framförallt här på landsbygden. Vilken annan investering betalar sig på mindre än 8 år? Jag bara frågar....



Av Gudrun Lindvall - 18 september 2016 20:14

Nu hoppas jag på en kall och framför allt snörik vinter. Det är extremt låg grundvatten-nivå i östra Mellansverige, där vi bor. Dom förra ägarna, som hade mjölkkor och alltså gjorde av med mycket vatten, hade aldrig varit med om att brunnen sinat. Det har den inte gjort nu heller, men man kan se att en å, som det alltid varit vatten i, är helt kruttorr i år och en källa, som de vilda djuren använder, är en torr lerpöl. Vatten från ovan, tack!

Dessutom har jag stickat vantar, så kylan kan gärna komma. Köpte ett kit när vi besökte Östergötlands ullspinneri utanför Ödeshög och stickade mina första efter det, garn + mönster i ett. Dom blev så här:


     


För stora för mig, så maken fick dom.

Sedan ville min syster ha ett par. Lånde lite av mönstret ovan, men utan fåglar. Dom blev så här:


 


Så när jag ändå var igång blev det ett par av ett Eco-alpackagarn jag hade över på relativt grova stickor. Det gick fort och dom passar mig. Så här blev dom efter hittat norskt mönster.


 


Jag är skitdålig på att få till resåren, men så lärde jag mig av en van stickerska på en marknad att man kan vrida den räta maskan genom att sticka i bakre maskbågen. Så nu är resåren på mina vantar stickade med vanlig rät mask, en vriden rät och en avig. Det blev bättre. Just nu är det tydligen inne att sticka igen. Sånt går i vågor och jag stickade mycket på 80-talet, då det var inne förra gången. Kul att låta handen skapa igen.

  

Presentation


Lite tankar om diverse - till lättsam läsning för dig.
Bilder © jag, om inte annat anges.

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2018
>>>

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se