Senaste inläggen

Av Gudrun Lindvall - 2 februari 2017 17:20

               

Följande är saxat ur FB, Icelandic Horse History. Det måste bara delas!


In the 1940´s a quaint incident took place at the farm Brúarland in Skagafjörður. One of the mares at the farm, by the name Stjarna, lost her foal and was given a newly born heifer calf to take care of. Stjarna accepted the calf and fostered it like it was her own until they were separated in the autumn. The following spring, when the cattle were released from their shed, the heifer looked up her surrogate mother and spent the whole summer in her close presence. In the autumn the mare and her once foster child were separated again; the heifer was housed in the cowshed but Stjarna and the other horses were kept outside. One day in late winter some of the horses wandered off to the slopes of a nearby mountain and were surprised by a devastating avalanche. The horses managed to get away, all except Stjarna, that got killed instantly. In the following spring her foster child had become a mother herself and was spending the summer with her calf and the other cows. In the middle of the summer the cow herd moved to a pasture close to the mountain slopes and soon after the folk of Brúarland start noticing a roaring sound coming from the mountain. By inspection they found the young cow high in the mountain slopes, standing next to the remains of Stjarna, mooing her longs out. She refused to leave the spot and could not be moved until lead away on a halter, somewhat forcefully. The following morning, when the cows were let out of their shed, the young cow ran up the mountain again, all the way to the place she had discovered the remains of the mare that once had fostered her – but by then the cadaver had been removed and disposed. She did moo loudly for a while but finally strolled away to the other cows. (Story and pictures from Kristján Runólfsson at Brúarland).



ANNONS
Av Gudrun Lindvall - 15 januari 2017 19:01

                                           


Idag är det tulpanens dag och därför upprepar jag ett inlägg från 2014:

Det finns över 3000 registrerade tulpansorter av alla tänkbara färger och fasoner.

Men så har det inte alltid varit. En gång var en tulpanlök en exklusivitet och världens första kända finansbubbla handlade om just tulpanlökar.

Så här var det: Tulpaner finns vilda än idag i Turkiet och därifrån kom tulpanen år 1554 till Wien, naturligtvis via ambassadörer och kejsligheter. Holland hade ett ekonomiskt uppsving på denna tid och en man vid namn Carolus Clusius började odla tulpaner på universitetet i Leiden, där han hade startat ett Hortus academica, en tidig trädgårdsakademi. Den nya rika klassen var intresserad av nymodigheter och många byggde nya palats med tillhörande trädgård i slutet av 1500-talet. Växter som tulpaner med stora färggranna blommor var något nytt för Europa och efterfrågan var stor. Man tog fram många olika sorter, men de strimmiga var de exklusivaste och mest efterfrågade. Tulpanen blev de rikas lyxföremål, det som visade att man hade rikedom och status. 

Priset på lökarna steg och ekonomiska intressen kom in i bilden. Tulpanlökar blev något man investerade i, som konst ungefär. Alla trodde, som alltid, att priserna alltid skulle stiga och många gjorde sig stora förmögenheter på bara några dagar på tulpanlökar. Det fanns tulpanbörser i Amsterdam, Rotterdam, Haarlem, Leiden, Alkmaar och Hoorn. För att hålla igång dessa börser året runt såldes inte bara lökar, utan på vintrarna handlade man med optioner, i detta fall med lökar som redan var planterade och som man fick rent fysiskt sedan de blommat och förökats.

Priserna var hiskliga och steg hela tiden. Folk blev som tokiga. Alla med tillräckligt gott om pengar spekulerade och ville ta del av de enorma förmögenheter, som tycktes finnas i tulpaner. Känns det igen? Den exklusivaste – sorten Semper Augustus – var till slut värd 30 000 gulden för en enda lök. Det motsvarade ca 200 normala årslöner, en årslön var ungefär 150 gulden alltså, ca 60 miljoner räknat på svensk årslön på 300 000 kr. Inte undra på att folk drabbas av hysteri. För 30 000 gulden kunde man köpa tre präktiga borgarhus i Amsterdam eller ett slott i Italien. Om tulpansorten verkligen såldes för detta belopp eller inte eller bara värderades till det finns olika uppgifter om. Den var nämligen så exklusiv att endast två personer hade den i odling och eftersom den var svår att föröka, så ville man inte sälja. Eller kanske sparade och spekulerade man för länge…

Nåväl..

Den 5 februari 1637 peekade hysterin. Då hölls en auktion i Alkmaar, där en option på  sorten Viceroy gick för över 4 000 gulden och Admiral van Enkhuisen för över 5 200 gulden. En god årslön var alltså 150 gulden. Om man räknar på en svensk årslön på 300 000 ger det ett pris på över 10 miljoner för en lök av Admiral van Enkhuisen!!!

Nu fanns ju inte nätet på den tiden, för egentligen hade bubblan redan börjat spricka två dagar tidigare på auktionen i Haarlem, där inga lökar hade sålts till utropspriset. När nyheten spreds kraschade tulpanmarknaden och massor av folk blev ruinerade.  

Idag kostar inte tulpanlökar speciellt mycket och det känns befängt att tulpanhysterin alls kunde inträffa, men med konst, aktier och bostäder beter vi oss likadant idag. Bubblor. Men Holland, som började exportera tulpaner under 1600-talet, lever fortfarande på tulpanlöken till stor del. Det tar ca 7 år från frö till blomma för en tulpan och sedan kan man dela löken i smålökar. Tulpanfälten i sig är en fantastisk syn och drar mycket turister.  

Semper Augustus såg ut så här: 


                                                             


Den var egentligen en sjuk sort och påstås ha gått ur tiden. Dess striering berodde på att löken var angripen av ett mosaikvirus, som gjorde löken mjuk och svår at föröka. Så denna raritet anses vara borta. Liknande sorter finns dock idag.

ANNONS
Av Gudrun Lindvall - 7 januari 2017 10:28


Har ni hört namnet  Marie Elisabeth Aimée Lucas-Robiquet nån gång? Inte? Inte jag heller innan jag hittade den här målningen på FB:


                 

Den är helt fantastisk, tycker jag. Titta så fint hon fångar ljuset på flickans högra kind. Mästerligt.

Man googlar och får veta: Marie Elisabeth Aimée Lucas-Robiquet var en fransk konstnär, som levde mellan åren 1858 och 1959. Hon blev alltså 101 år. Hon föddes i Normandie och fick möjlighet att gå i konstskola från 1880, då även kvinnor antogs.. Hon tillhörde vad som kallades orientalisterna, som hämtade motiv från norra Afrika. Hon blev berömd i Franrike under sin levnad och fick motta en rad utmärkelse och numer säljs hennes målningar för miljonbelopp på världens auktionshus. 

Men tänk om hon varit man... Då hade vi nog hört talas om henne. Många duktiga kvinnliga konstnärer från den tiden förblev okända och många slutade måla efter giftermål, ofta med en (lika begåvad?) man, vars karriär sattes i första rummet. En svensk sådan är Karin Larsson, gift med Carl, som hon träffade i Frankrike, dit båda sökt sig för att utvecklas som konstnärer. Karins konstnärsskap kom att handla om heminredning  och textil, erkännandet kom sent och så berömd som maken blev hon aldrig, även om vi nu vallfärdar till Sundborn och det larssonska hemmet, som definitivt bröt med det gängse 1800-talsmörka och murriga. Nu är det ljusa luftiga ett nordiskt signum, designat Karin Larsson. 


Nåväl: stickerskan ovan visar att det finns många konstskatter att upptäcka av många otroligt begåvade kvinnliga kontnärer. Det finns en FB-sida, som heter Female Artists in History. Värd ett besök. 

En till av Marie Elisabeth Aimée:


                      




Av Gudrun Lindvall - 13 december 2016 09:41

     

      GOD JUL och GOTT NYTT ÅR. 


Nu blir det paus i bloggandet tills efter nyår. Ha en skön och vilsam helg alla läsare.


 


 

 




Av Gudrun Lindvall - 23 november 2016 18:12


Det finns en obändig kraft i livet. Det fortsätter alltid. Här är det ett exempel på det ständiga förnyandet, nytt liv och kampen för tillvaron. Men här kommer konkurrensen att bli tuff en dag. Livet på en stubbe skulle man kunna säga...


                               


Men den här björken tänker inte ge sig. Man undrar vad den var med om som betydligt yngre. En kamp, som björken tydligen vann. Titta:


                             

                                  Jag undrar hur den kommer att se ut om så där 25 år. Häftig!




   

Puh

Av Gudrun Lindvall - 7 november 2016 16:04

   


Snön vräker ner

tiddelipom

allt mer ju mer

tiddelipom

allt mer ju mer

tiddelipom

det snöar.


I mina tår

tiddelipom

känns kylan svår

tiddelipom

men nästa vår

tiddelipom

dom töar. 


Av Gudrun Lindvall - 5 november 2016 21:40



                                    En del fåglar är inte direkt vackra...

                       


                                    Andra kan ha ett rätt skäggigt utseende.


                       


                                Heter man träskonäbb, så måste man väl se ut så här:


                        


                           En del ser rätt förtjusande ut i sin egenart, blygt charmig.. 


                     


              Somliga ser bara ut som sig själva, men alla är ett resultat av evolutionen. Fascinerande!


                       

Av Gudrun Lindvall - 18 oktober 2016 15:05

                       

                         

Vi har många äppelsorter på tomten och alla träd fick vi sortnamnet på när vi kom hit, utom ett - det äpplet jag alltid ansett som det bästa. Det är vackert, gott och håller länge. 

Under alla år har vi sagt att vi skulle åka till Julita under äppeldagarna för att få det bestämt och i år blev det äntligen av. Kön framför pomologerna var lång, men det visade sig värt att vänta. Vi fick ett namn på äpplet, Södermanlandsäpple heter det. Pomologerna var förtjusta - ett tyvärr rätt sällsynt äpple.

Man kan läsa i "äppelbibeln" Våra äpplesorter av Anton Nilsson att moderträdet fanns på Åkerö gods, inte långt ifrån där vi bor, redan på 1860-talet och att trädet då var 100-årigt med en stam med en diameter på ca 75 cm. Man vet inte härkomsten, möjligen kan det ha holländska anor eller så har det uppkommit i Sörmland. Det har kallats Åkerö smultronäpple och Claestorps oljeäpple, men så småningom valdes namnet Södermanlandsäpple, något andefattigt namn enligt mig. Annan frukt från lansdskapet har fått namn efter de stora godsen, som Åkerö, Sävstaholm, Sparreholm och Hörningsholm. Claestorp hade varit bättre.

Nåväl, äpplet är jättefint med en fin gul bottenfärg och ljusröd rodnad. Medelstort. Smaken är super, lite mitt emellan Sävstaholm och Åkerö. Kanske föräldrarna? Det blir inte löst, utan håller fräschören länge. 

Pomologera var som sagt förtjusta. Äpplet är ju inte så vanligt längre och i ovan nämnda bok kan man läsa, att det finns en del gamla träd kvar i Sörmland. Trädet blir inte så stort och ger rikligt och det är absolut värt att bevara. Vårt är säkert från början av 1900-talet, då det såldes i plantskolor i Mälardalen och norra Östergötland. Jag vet att det finns 2 träd kvar på Claestorp. 

Men nu ska vi sprida det. Man kan ta årskvistar och skicka till Julita, så gör dom små träd åt en för 350 kr. Det ska vi göra och redan har vi i alla fall en bekant, som vill vara med på bevarandearbetet. Intresserad? Hör av dig i så fall. 


                            



Presentation


Lite tankar om diverse - till lättsam läsning för dig.
Bilder © jag, om inte annat anges.

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2019
>>>

Tidigare år

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se