Vi har haft en invasion av vackra tistelfjärilar i år, man har pratat om miljoner. Vår gräsmatta med mycket vitklöver var fullkomligt invaderad av 100-tals fjärilar i juni. Ett underbart fladder av denna så vackra fjäril, snabb som attan, vilket är en förutsättning för en migrerande fjäril. För dom flyger långt. Man kan se enstaka tistelfjärilar varje år, men den här mängden har jag aldrig sett förr - och lär aldrig få se igen. 

Eftersom den här fjärilen kommer från norra Afrika har man ju undrat hur den kan ta sig ända hit och och tillbaka och svaret är -  det kan den inte. De fjärilar, som startar resan från Afrika tar sig till södra Europa med vårvindarna, där dom lägger ägg och dör. Nästa generation, generation 2, tar sig längre norrut i Europa. Dom som kommer hit har alltså kläckts i Europa ungefär Tyskland och är generation 3. När dom kom på försommaren var dom rätt bleka i färgerna efter flytten. Jämför bilderna ovan. Nu har dom dragit söderut för att lägga ägg längre söderut där generation 5 knäcks. Den generationen tar sig sedan till norra Afrika, där generation 6 knäcks nästa år, redo att ta sig till Europa med vårvindarna. Fantastiskt!!! 

Den här fjärilen utnyttjar verkligen växtsäsongen och ser till att befinna sig i den bästa blomningstiden hela tiden, året runt.

Man kan inte annat än förundras. 

Mina föräldrar köpte ett torp i Enhörna 1954. Det kostade då hiskliga 12 000 kronor och min far lånade hela summan av en bekant. Grannarna i området förfasades över priset, men vi kom att älska stället och tillbringade hela somrarna där. Noralund heter det och ligger i en skogsglänta, då med en åker framför, som senare blev lertäkt till Sundsviks tegelbruk, som ligger en bit bort. Idag har skogen helt tagit över, så nu måste torpet verkligen ligga i skogen. 

Min mor dog 1984 och sedan ville faderskapet inte dit mer, utan skrev över stället på min syster och mig. Vi hade det kvar till nån gång mitten av 90-talet, men sen kom andra hus och intressen i vägen och vi sålde.

Nåväl..

Enhörnalandet går ut som ett horn mellan Södertälje och Mariefred kan man säga. Vår vik heter Sundsörsviken och ligger på västra sidan av hornet. Mälarens vatten är djupt och kallt och jag minns frusna ben även på högsommaren. Då var Mälaren klar och ren med gös och storlom. Inte så idag tyvärr. Skarv och småfisk. 

Under alla år såg vi Mariefredsbåten, en fin liten ångbåt, som trafikerar Stockholm – Mariefred, förr som viktig transport både för gods och folk, idag som ren turistbåt. Den båten har jag alltså sett massor av gånger, men aldrig åkt med, till nu. Häromdagen var det dags. Vi åkte inte hela sträckan, utan klev på vid Sandvikens brygga på östra sidan av Enhörna. Därifrån tar det ca 1 och en halv timme till Mariefred. Hela sträckan från Stockholm till Mariefred tar 3 och en halv timme enkel resa. 

S/S Mariefred, kallad Maja av de mer nära vännerna, byggdes 1902 i Stockholm och började trafikera sträckan år 1903, premiärtur var den 14 april. På den tiden gjorde den det möjligt för bönderna utmed sträckan att snabbt och enkelt få in sina varor till Stockholm, betydligt snabbare och enklare än med landsvägen. Förr förenade vatten på ett helt annat sätt än idag. Det gick massor av ångbåtar på sjön. Numer är S/S Mariefred den enda kvar. 

Idag ägs båten av Stiftelsen Skärgårdsbåten, som även äger ångbåtar, som går i Stockholms skärgård. S/S Mariefred är mindre än S/S Storskär, som ägs av Waxholmsbolaget. S/S Storskär hette först S/S Strängnäs Express och gick traden Stockholm-Strängnäs fram till slutet av 30-talet. Ungefär då tog vägarna över. Jag jobbade som trafikräknare på ångbåtarna i skärgården en sommar på 70-talet, ett toppenjobb.

Idag är de gamla vackra ångbåtarna k-märkta och ses som klenoder. S/S Mariefred är lite mindre än de andra och frågan är om hon (båtar är Hon) inte är den allra vackraste. 

Många gamla ångbåtar har försvunnit och ödet kunde blivit ett annat även för S/S Mariefred. Två gånger har hon nämligen brunnit, 1980 och 1994. Första gången, den 7 maj 1980, låg hon förtöjd bredvid S/S Drottningholm, som började brinna och elden spred sig. Drottningholm blev helt utbränd och Mariefred fick rejäla skador. En maskinist, som övernattat på Mariefred, fick rädda sig genom att hoppa i Riddarfjärden. Hon togs till Mälarvarvet vid Långholmen och var i trafik redan den 28 juni. Även Drottningholm ”överlevde” och går som turistbåt till just Drottningholm på somrarna.  

1982 var ångpannan slut, men tack var frivilliga bidrag kunde den bytas. Ångmaskinen är dock fortfarande original. 

Även 1994 brann hon igen, då på grund av ett elfel, men även då räddades hon. Numer finns en förening Ångfartyget Mariefreds Vänner och sedan 2002 är hon k-märkt och kan få bidrag vid behov från Sjöhistoriska museet. 

En resa kan verkligen rekommendera. Tyst och fint glider hon fram och vill man äta finns en restaurang ombord med den klassiska rätten Ångbåtsbiffen med lök.

Att komma till Mariefred med båten är så fint och Gripsholms slott att absolut vackrast från vattnet. Även den lilla stan är värd ett besök. 

Vill man uppleva S/S Mariefred i år så finns info på S/S Mariefreds egen hemsida eller Strömma kanals do.

För oss ska en tur med S/S Mariefred bli en tradition i fortsättningen. För det kommer nu fler somrar…

För 5 år sedan skrev jag om makens Skåneresa och trasslet med upp- och nerfärden.

Här är årets version:

Ner en timme försenat från Stockholm till Malmö för mig och systern, men makens tåg några dagar senare var faktiskt minuten tidigt till Malmö.

Hem: syster åkte med Snälltåget från Malmö. Gör inte det. Dom kör gamla vagnar utan AC - inte så kul en dag med +30°. Det var varmt...

Maken och mitt tåg några dagar senare blev alltmer försenat mot Norrköping, men inte så mycket. Det kom fram 16 minuter för sent. Anslutningen mot Katrineholm, Flen, Eskilstuna och Västerår skulle vara ersättningsbuss, men tågvärden försäkrade att den skulle vänta på oss. Det gjorde den inte! Den gick på utsatt tid, dvs samtidigt som vårt tåg kom fram.... Så där stod vi, ca 20 resenärer och ingen buss kom. En av tjejerna i grupppen jobbade på Trafikverket och lyckades få tag i nån, som insåg att vi inte ville övernatta på en trottoar i Norrköping. Någon buss fick dom inte tag i, men efter en timme så där kom det taxibilar för vidare  transport. Det blev dyrt för SJ....

Är det här den ligger - skatten? Har aldrig sett regnbågen gå ner i marken förr. Jag grävde inte.....

Jag hittade en fin rosbuske på en av våra plantskolor - riktigt frodig i sin kruka. Men den stod som en Rosa helenae Lykkefund och det hade personalen insett att det var fel, så den stod X-ad och ?. Jag köpte den lite nerprutad och väntade med spänning på första rosorna. Knopparna var lite mossiga, så vi gissade på en Rosa centifolia muscosa, men vilken mossros? De flesta är rätt ljust rosa, men den här blev nästan röd när den slog ut, lite mörkare än på bilden.

Nu är det så att det finns en sida på FB, som heter Vi som stödjer Svenska Rosensällskapet, där vi är med. Sällskapet, där jag är med, ger ut en fantastiskt fin tidning, ett medlemsskap kan rekommenderas. På den här FB-sidan delas bilder på underbara rosor och trädgårdar och så finns där jätteduktiga kvinnor, som kan hjälpa till att bestämma vad man har. Så jag la ut några bilder med rosen, knopparna och bladen.

Det tog 11 minuter, så var rosen bestämd. Efter ytterligare 2 minuter kom bekräftelsen av den mest kunniga av dom alla. Så imponerande!

Rosen var mycket riktigt en mossros och sorten heter Henri Martin. Den kom till på 1860-talet och är döpt efter en fransk historiker. Kan bli 1.5 meter hög, tålig upp till zon 5 (jag bor i zon 3) och är den enda mossrosen, som kan klättra och som kan stå i skugga. 

Nu finns den hos oss, men knappast på ett perfekt ställe. Vi har hård varvig lera som jord och tomten är alldeles för vindutsatt. Vi får se hur det går, men fin är den. Som granne har den en ljuvlig Louise Odier och en än så länge pytteliten Mme Plantier. Vill det sig kan det bli riktigt fint. Håller tummarna.  

Hade ordet fuga i ett korsord häromdagen och slog på Wikipedia. Det blev jag inte mycket klokare av....

Fuga, (latin fuga, 'flykt'), är den musikteoretiska termen för en polyfon, kontrapunktisk, imitativ kompositionsform, utvecklad genom att ricercaren stramades upp och att toccatan (mer eller mindre) koncentrerades till sina polyfona avsnitt.

Vi har en invasion av tistelfjärilar i år. Dom föds inte här, utan kommer flyttandes från Nordafrika och förs hit med varma vindar. Tistelfjärilen överlever inte den svenska vintern. Den klarar faktiskt inte ens av vintern i Sydeuropa. Arten är en kosmopolit som finns över hela världen förutom i Sydamerika och på Antarktis, den har till och med setts på Svalbard. 

Fjärilen påminner om nässelfjäril, men är större och blekare. Den flyger snabbt och ses just nu i stora mängder, så där 30-40 stycken i blommande snår. Även i vår gräsmatta, som just nu är full av vitklöver, finns dom. 

Tistelfjärilen kan alltså inte övervintra i Sverige. De år som tistelfjärilar flyger in till Sverige i stora antal har det varit gynnsamma vinterregn i Nordafrika eller Mellanöstern där de normalt förekommer. Vinterregnen har gynnat larvens värdväxter, främst olika tistlar. Resultatet blir en stor mängd tistelfjärilar som sprider sig norrut över Europa under vår och försommar.

De tistelfjärilar som kommer till Sverige parar sig och lägger ägg på olika svenska tistelarter, ibland även på gråbo eller stockrosor. Utvecklingen från ägg till färdig fjäril tar ungefär två månader. Man kan alltså se en sen nykläckt generation på sensommaren. Märkligt nog verkar det inte som om de flyttar tillbaka till Nordafrika på hösten, utan de flesta dör här. Man vet inte allt om denna mystiska fjäril. Tistelfjärilen är dock en av världens mest spridda fjärilar, så dess strategi är uppenbarligen framgångsrik.

På latin heter tistelfjäril Cynthia cardui.

Håll utkik! 

PS. Nu vet jag bättre. Den första generationen tistelfjärilar knäcks i norra Afrika. Sedan följer en (eller två?) generationer, som kläcks i Europa innan en kommer till Skandinavien. Här kläcks supergenerationen, den som ska flyga hela vägen tillbaka till norra Afrika. En fantastisk livscykel!! 

Jag har ruvande göktyta i en holk. Det är kul!

Göktytan är en mycket speciell fågel. Inte så vanlig. Man ser den sällan, men hör den, eftersom stämman är ljudlig och lätet speciellt. Den säger tyt, tyt, tyt. Inte direkt en vacker sång, men för oss entusiaster desto mer välkommet i början av maj, senare än andra flyttfåglar, ungefär samtida med göken. Det spekuleras att namnet hänger ihop med ankomsttiden.

Göktytan är stor som en koltrast ungefär, men smäckrare. Den är en hackspett, men ser inte alls ut som en sån. Mycket egen skulle man kunna säga. Om man har den i handen vrider den halsen som en orm och ungarna väser. Den heter vendehals på norska, Wryneck på engelska.

Födovalet är mycket speciellt - myror och myrors ägg och puppor för ungarna. Inte stackmyror, utan myror som lever i jorden. Sådana myror vill ha lundar med lövträd och det är alltså där man finner göktytan. Även lite andra småkryp från backen för de vuxna.

Det finns ett göktyteprojekt runt Mälaren. Det tillkom på  initiativ från Riksmuséet, men drivs numer av Erik Arbinger i Mariefred. Anledningen var att man såg att antalet göktytor minskade dramatiskt. Ett skäl kan vara att tytan inte kan hacka ut sitt eget bohål och gamla träd med naturliga bohål blir allt mer sällsynta. Så nu finns över 1000 göktyteholkar i Sörmland/Uppland och och Erik och hans numer många medhjälpare håller koll och ringmärker. Man har märkt en uppgång, men tyvärr verkar det gå lite sämre för tytan igen.

Jag har ett antal tytholkar runt där vi bor. De första sattes upp 2016 och redan första året fick vi en häckning. Tytan lägger många ägg och i "min" kull var det 9 ungar, som vi ringmärkte. I år är det dags igen, inte i samma holk, men inte långt ifrån den förra. Jag trodde att dom dragit, för hackspetten har varit på holkhålet och jag hör dom inte, men vid koll härom dagen låg honan så fint på sina ägg.

I slutet av juni är det dags för märkning. Spännande! 

Bild 1 Wikipedia, de andra 2 Erik Arbinger.