Lärkorna har drillat så vacket över vallarna den här sommaren, men inte längre. Nu är det tyst. Inte heller i år hann de få ut ungarna innan slåttern började. Nu ligger alla lärkungar döda och inplastade i silagebalarna och föräldrarna har försvunnit, förmodligen söderut. Inte heller i år... 

Dom som häckar i sädesåkrar har fått en dusch gift över sig, titta på traktorspåren i åkrarna. Om bon och ungar inte blivit krossade under traktorhjulen, så lär dom svälta ihjäl i den monokultur, som blir kvar. Inga åkerogräs och insekter är välkomna. Den biologiska mångfalden förtvinar.

Det moderna jordbruket är en katastrof för de öppna markernas fåglar. Jag minns min barndom och ungdom då lärkor och toftsvipor drillade och sjöng i massor över fält och hagar. Då slog man höet efter midsommar och markens fåglar hann få ut ungarna. Men nu minskar antalet lärkor och tofsvipor snabbt, inte konstigt, eftersom antalet ungar blir färre och färre. Kommer dessa arter att vara ett minne blott snart? 

Det är plågsamt att se förändringen. Går vi mot den tysta vår, som Rachel Carson varnade för redan på 60-talet? Ja, troligen. Dagens jordbruksmetoder gynnnar inte på något sätt den biologiska mångfalden. Tidiga skördar och besprutningar tar effektivt död på de djur och fåglar, som förr var en del av landskapet. Någon har sagt att en svensk sädesåker är artfattigare än en asfalterad parkeringsplats.

Så när lantbruket försöker beskriva sig som "grönt", så är det den odlade kvävestinna grönskan man pratar om, inte den naturliga med massor av arter av örter, insekter, fåglar med mera. Den har det svårt - den försvinner i en rasande takt. Artutrotningen är ett gigantiskt miljöproblem över hela jorden. Människan förstör och utrotar det som ska vara den naturliga rikedomen vi ska vara en del av. 

När sjunger den sista lärkan över svenska marker?