Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Gudrun Lindvall - 18 januari 2015 10:02

Lavskrikan är en typisk norrlandsfågel, knuten till barrskog och Norrbottens landskapsfågel. Mycket vacker och mytomspunnen. Den är påfallande orädd och tar gärna mat ur handen på människor.


                        


Lavskrikan är en kråkfågel, i storlek mellan en björktrast och nötskrika. Den finns i Sverige från mitten av Dalarna och norrut lika långt som granskogen. Fjäderdräkten är gråbruna med en vacker roströd färg på vingar och stjärt.  Man tror att det finns mellan 50-200 000 par i Sverige. Eftersom den lever i en så knepig miljö och stannar hela vintern äter den vad som bjuds. Det vill säga allt. Under hösten lägger den upp förråd och man har kunnat visa att den hittar upp till 90 % av alla gömställen, en egenskap man har funnit även hos andra fåglar, som gömmer mat. Under högvintern är tillvaron tuff i Norrland och då kan lavskrikan sänka sin kroppstemperatur för att spara energi.


                         


Den häckar redan i mars-april i ett väl varmfodrat bo byggt av kvistar, lavar och bark och placerat nära marken, tätt intill en stam och fodrat med näver och fjädrar. Honan lägger 3-5 ägg och ruvar knappt 3 veckor. Sedan ungarna kläckts dröjer det ytterligare drygt 3 veckor innan de är flygfärdiga. Under denna tid är fåglarna mycket diskreta för att undgå upptäckt av boet. Kråka, korp, nötskrika och ekorre är de främsta fienderna.


                        


Jag har bara sett denna vackra fågel en gång, eftersom mina norrlandsbesök varit fåtaliga och då har det varit till fjällen, inte skogslandet. Men det är en älsklig fågel, som jag gärna skulle vilja se igen. Eftersom den är så oskygg och lättfotograferad finns det många fina bilder på nätet. Den har fått många dialektala namn: stenskrika, lappskata, olycksfågel och rödtjuxa.

En riktig norrlandsart, anpassad till den vinter jag hoppas snart är över. 

Av Gudrun Lindvall - 16 januari 2015 19:19

Det har diskuterats en del på sistone om det föga förvånande förhållandet att kvinnor inte syns i historieböckerna. Men så är det ju, vi lever fortfarande i ett manssamhälle som det hette för, nu heter det väl patriarkat. Undrar hur Madeleine Albright kommer att finnas i framtida historieböcker, eller kommer hon också att försvinna bakom mindre betydelsefulla män som så många andra kvinnor?

Nedanstående blogg skrevs för 4 år sedan, men tål att upprepas.  


                            bild Wikipedia


Vad  minns ni av Madeleine Albright? Kanske mest hennes olyckliga uttalande, då en journalist påpekade att fler barn dött i Irak än i Hiroshima och frågade om det varit värt det. Efter lite betänketid svarade hon, att hon ansåg att det varit värt det priset. Det uttalandet fick hon bittert ångra. Då handlade det om handelsblockaden, som stoppade både mat och mediciner till folket i Irak på 90-talet.

Nåja, hon var den första kvinnliga utrikesministern någonsin i USA. Innehade ämbetet från januari 1997 till och med januari 2001 under Bill Clintons presidenttid. Det olyckliga uttalandet kom 1996 då hon var FN-ambassadör.

Det berättas att Madeleine Albright förhandlade under Balkan-konflikten. Stormakter och alla stridande parter på Balkan försökte stoppa kriget i denna region, som historiskt varit så fylld av konflikter. Man var samlade i USA, i staden Dayton. Som USA:s FN-ambassadör var hon en av de viktiga förhandlarna. Det översattes frisk mellan språken och serberna överlade lite vid sidan om och kommenterade till varandra – inte alltid så vänligt och diplomatiskt. Förhandlingarna gick trögt och det var uppenbart att någon egentlig förhandlingsvilja inte fanns. Taktiken från den serbiska sidan var snarast att få tyst på ”tanten”.

Så fattade ”tanten” humör – och bytte språk. Serberna hade liksom missat nåt som deras underrättelsetjänst borde upplyst dom om. ”Tanten”  Albright var född i gamla Tjeckoslovakien, i Prag, och pratade förutom engelska även franska, ryska, tjeckiska, polska och serbokroatiska. Alla taktiska kommentarer och spydigheter hade förståtts - man kan tänka sig den förändrade stämningen i salen… Förhandlingarna lär ha tagit en annan vändning efter det. Det är en sån där händelse man skulle velat ha bevittna – suttit i hennes handväska och fått tjuvlyssnat. Fredsavtal undertecknades så småningom 1995.

Madeleine Albright förflutna är minst sagt brokigt, en spegel av det stormiga 1900-talet. Hon föddes 1937 i Prag i forna Tjeckoslovakien som Marie Körbel. Hennes föräldrar var katoliker, men av judisk börd. Dom var dessutom aktiva socialdemokrater, vilket tillsammans gjorde det osäkert att bo kvar i Tjeckoslovakien på 30-talet, så samma år som andra världskriget var ett faktum flydde familjen till England. Fadern var diplomat och under kriget ingick han i vad som kallades den tjeckiska exilregeringen. Efter krigets slut återvände familjen till Tjeckoslovakien och mottogs som hjältar med fint boende och ny diplomatisk hög befattning för fadern. För Madeleine sattes ”skolningen” in. Men det ryska inflytandet passade inte riktigt Josef Körbel och då kommunistpartiet tog över makten – med ryskt stöd – 1948 började marken åter brännas under fötterna i hemlandet. Gulag-fasa? Han fick ett FN-uppdrag i Kashmir och såg till att familjen reste till England. Under avrapporteringen på FN i New York hoppade han av och sökte politisk asyl för hela familjen. Marie Körbel blev amerikansk medborgare under namnet Madeleine Korbel. Madeleine kom från hennes smeknamn, det tjeckiska Madlenka.

Så småningom gifte hon sig Albright. Först långt in på 90-talet fick hon vetskap om att hon var av judisk börd och att släkten dött under förintelsen, bland andra 3 av hennes föräldrars föräldrar.

Fadern var alltså diplomat och i hans fotspår kom Madeleine att vandra efter en akademiska karriär med ämnen som statskunskap, internationella relationer odyl. Tre döttrar hann hon med också under studietiden. Men även här fanns tragedier. De två första döttrarna var tvillingar och födde för tidigt. En av dom dog redan som tre-åring. Det påstås att hon började läsa ryska under tiden de små döttrarna låg i kuvös – för att ha nåt att göra…

Engagemanget i det demokratiska partiet ledde till att hon hamnade i Jimmy Carters administration som speciellt kunnig på Östeuropa. Det var 1978. Då var äldsta dottern 18 år, men den lilla ”eftersläntaren” bara 11.

Men Jimmy Carter – jordnötsodlaren som senare visat sig vara en genial förhandlare och ödmjuk människa – blev inte långvarig som president. Efter fyra år kom Ronald Reagan med dunder och brak…. För Madeleines del blev det att återgå till den akademiska världen, men nu hade hon en stadig fot inne i den politiska sfären, så när Bill Clinton tillträdde som president 1991 och det demokratiska partiet åter besatte vita huset utsåg han henne till FN-ambassadör 1993. Och 1997 blev hon alltså utrikesminister – en omstridd sådan. En tuffing kan man väl säga.

Konflikten på Balkan var den stora utmaningen under hennes aktiva tid, men Mellanöstern fanns även då - den ständigt olösta konflikt. Hon lär vara en av de få västerlänningar, som mött Nordkoreas diktator Kim Jong-Il.

Det spekulerades om utifall att Madeleine Albright skulle inleda en karriär som politiker i Tjeckien efter sin pensionering 2002. Det var till och med så att dåvarande presidenten Václav Havel öppet förespråkade henne som sin efterträdare. Hon lär ha varit smickrad, men övervägde aldrig på allvar att flytta tillbaka till födelsestaden, sägs det. Istället har hon inlett en konsultverksamhet – som så många andra politiker. Nog har hon erfarenhet att ösa ur, denna extraordinära kvinna.

Ett sista citat av Madeleine Albright:

Det finns en speciell plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra.

Säkert sagt av erfarenhet det också – det är tufft i hetluften, dubbelt tufft om man är kvinna…

Av Gudrun Lindvall - 13 januari 2015 11:10


Vindkraft är inget nytt för Sverige. Kvarnar var förr en vanlig syn, till och med i Stockholm. Där utnyttjades verkligen bergen, se nedan bild från tidigt 1700-tal.


 


Jag hittade en kul karta, som visar väderkvarnar i Stockholm på 1860-talet. Ett 80-tal kvarnar fanns, ofta i vad vi i dag tycker mitt i stan. Och alla hade namn.


 


Kartan väckte nyfikenhet och mycket fanns att hämta på nätet. Man får veta att den första avbildningen av kvarn i Stockholm är på en målning från 1535. Flest kvarnar fanns under 16- och 1700-talen, men även under 1800-talet fanns många kvar. När ångkraften kom revs de allra flesta. Nu finns bara någon enstaka kvar, till exempel oljekvarnen på Waldemarsudde.

Kvarnarna var av olika slag och med skilda uppgifter. Det vi tänker på idag är väl kvarnar, som mal säd, men en del kallades oljekvarnar eller stampar och malde frön för att på så sätt pressa ut olja. En del pressade hampa till rep och en del drev sågverk. Att Stockholms höjder var utmärkta för kvarnar med fri tillgång till vind gjorde säkert många lägen alldeles perfekta. Nedan kvarnen Lilla Munkan på Kungsholmen, bild från 1725.


   


Kvarnarna såg olika ut. Kvarnar fram till mitten av 1700-talet kallas stolpkvarnar och ser ut som den ovan.

Den ser lite vinglig ut och var säkert det. Hela kvarnen kunde rotera för att maximera vinden, men redan Leornardo da Vinci funderade på kvarnars utformning och hade redan i slutet av 1400-talet en ritning på en, där bara övre toppen med kvarnvingarna snurrar. Det gjorde kvarnen stabilare och säkert mycket trevligare att arbeta i. Den kom till så småningom – på 1700-talet i Holland. Snacka om att vara före sin tid. Kvarntypen kallas i Sverige för holländskan. Själva kupolen är vridbar. Den första holländskan i Stockholm var Skeppsholmskvarnen, som stod klar 1766, men redan tidigare fanns den i Skåne. De flesta kvarnar som finns kvar idag är av denna typ. På den här bilden med Rinkeby kvarnar ses båda typerna:


 


Många har väl säkert hört ordspråket: inte sen Eldkvarn brann. I alla fall vi lite äldre och från Stockholmstrakten. Eldkvarn var dock en ångkvarn, byggd 1805, stor och med tillhörande bageri. Man gjorde bland annat skeppsskorpor. Den låg där stadshuset ligger idag och brann den 31 oktober år 1878, en oerhört explosiv brand på grund av allt mjödamm, synlig inte bara över Stockholm, utan långväga.

Dagen efter banden skrev en tidning;

Ett utomordentligt storartat, fastän hemskt skådespel, erbjöds huvudstaden i går eftermiddag, vid och efter mörkrets inbrott, då den å Kungsholmen belägna Eldkvarnen med sina väldiga upplag av säd och mjöl härjades av en brand, vartill man dess bättre hos oss ej ofta får se ett motstycke. I anseende till brandens häftiga utbrott och eldens raska kringgripande upplystes hela huvudstaden och dess närmaste omgivningar som genom ett trollslag. På Djurgården tycktes det som ett ofantligt elektriskt ljus skulle kastat ett mäktigt strålknippe åt detta håll, och vattnet mellan Djurgården och Skeppsholmen var redan då eldfärgat. Ofantliga människoskaror voro på benen. Norrbro, Vasabron och gångbanan voro till trängsel fyllda av åskådare, bland vilka de mest varierande rykten gingo om brandens uppkomst och de otroligaste historier uppdukades.


 


Eldkvarnen kunde användas även efter branden, men 1910 revs den och sedan kan man väl säga att Stockholms tid som kvarnstad var slut. 

Slutar med en bild på kvarnen Fatburan på Söder, ungefär där södra station ligger idag och som verkligen visar när land mötte stad.

                     

Av Gudrun Lindvall - 21 december 2014 00:01

GOD JUL och GOTT NYTT ÅR.

 

Nu väntar julstök och allt det som behövs för att skapa julstämning. Vi ses 2015. 

 

 

Av Gudrun Lindvall - 13 december 2014 21:51

     


Känner ni igen denna vy? Amiralitetet på Skeppsholmen kan ge en hint om var det är. Just det, en vy från söder mot Östermalm. Kvarn, småhus - kort sagt landet. Gatan hette Ladugårdslands Strandgata och bilden är från första halvan av 1800-talet. 

I mitten av 1800-talet bestämdes det att här skulle stans snobbgata nummer 1 ligga - den blivande Strandvägen skulle byggas. Alla småhus och andra lantligheter försvann och 1862 började byggnationerna av de lyxiga husen. Det hela var klart till Stockholmsutställningen 1897.   

Bred esplanad med strandpromenad skulle det vara, tinnar och torn, alla moderna bekvämligheter och bara fint folk. Och så tjänstefolket, förståss. Pampigt värre. Man ville konkurrera med de moderna städerna i Europa.


      

Men Helge Berglund och Hjalmar Mehr, båda socialdemokratiska borgarråd i Stockholm, gillade inte Strandvägen. Rikedomen stack väl dom i ögonen. Man ville riva överklasskvarteren på 60-talet. Tänka sig - och det blev förstås en enorm uppståndelse! Den striden klarade man inte och om man betänker att Strandvägen då hade mindre än 100 år på nacken, så verkar det ju helt befängt idag, men i rivningsvågorna på 60- och 70-talen försvann många hus, som idag hade varit roliga att ha kvar, om inte av andra skäl än för att se hus från olika epoker i stan. Historien bör synas. 

Så Strandvägen blev kvar. Lika överklassigt och fint som förr - dyrt. Men fint och en läcker gata. Den har verkligen "byggt upp sig", den gamla Ladugårdslands Strandgata. 


       



Av Gudrun Lindvall - 3 december 2014 11:27

http://gizmodo.com/watch-how-the-worlds-largest-solar-farms-get-built-1664069007


Nu händer det! Världens största solpark byggs i USA. Den kommer att innehålla 8 miljoner solpaneler och försörja 180 000 hushåll med el. Det ni! Nu är solrevolutionen här och det känns så bra. I Frankrike byggs också en stor anläggning och i Indien satsar man. Här i Sverige kan den som inte har egna bra tak köpa in sig i ETC el:s anläggning eller anmäla intresse hos Falkenberg energi, som just gått ut med intresseförfrågan för att bygga solpark. 


Vår egen lilla anläggning på 60 paneler producerar trots detta minimala ljus, vilket vi inte väntat oss. Den ska producera i snitt 1 200 kWh per månad, men knappast så här års. 14 000 kWh per år totalt. Anläggningen blev klar för produktion den 21 november och hittills har vi fått ca 70 kWh, inte mycket, men tydligen räcker det lilla ljuset bakom molnen för att det ska bl lite solel. 

Av Gudrun Lindvall - 21 november 2014 19:01

Vi har satt upp 60 solpaneler på stalltaket. Så här ser det ut:


                         

Det har varit en dröm länge - taket är så perfekt med söderläge och ingen skugga alls. Nu ska här produceras 14 000 kWh/år, vilket är ca 80 % av vårt elbehov. Det blev klart igår och redan idag började den producera el, trots att solen var mycket novembergrå. Superkul - det fungerar! 

Vi har räknat under ett antal år och under tiden har vi sparat i vindandelar. Men nu var det dags! Priset på solpaneler har gått ner rejält, så vi löste ut vindandelarna, sålde en häst och gick till banken och lånade resten till skitlåg ränta. Det finns alltid skäl att vänta, det kanske blir ännu billigare i morgon eller tekniken blir bättre eller.... så blir det aldrig av. Nu blev det av!!

Kostnad? Vi räknar med totalt ca 250 tkr. Det statliga investeringsstödet, som man står i kö för att få, borde bli ca 90 tkr. Om det lönar sig och när beror på elpriset och eventuella politiska beslut, men är oväsentligt för oss. Glädjen att bidra till den gula solrevolutionen är värt mycket och vi hoppas att fler installerar solpaneler. Hade vi köpt en bil hade ingen frågat efter pay-off-tiden... En lös beräkning är i alla fall att anläggningen är betald på 10 år med dagens regler och elpris. Samtidigt höjer den ju värdet på fastigheten när vi säljer en dag. 

Nu bygger vi bort kärnkraftsberoendet! Minns när vi, som var aktiva i Linje 3 inför kärnkraftsomröstningen, i talkör skrek: Vad ska in? SOL OCH VIND!

Det har tagit tid, men nu är vi där! Härligt!!!

    

                    


Av Gudrun Lindvall - 14 november 2014 11:23

 

Ser att jag för 4 år sedan skrev att vi haft Åsbohöns, men lagt av. Nu har vi nya, samma ras. 

Men problemfritt är det inte. Tuppen på bilden togs av räven en dag när de gick lösa och vi inte var hemma. Räven tog dessutom 3 fina ungtuppar då. En dag när hönsen var ute såg jag honom komma och trots att jag rusade ut och skrek hann han ta min fina lilla grå hönskyckling. Han släppte den, men då var det för sent. Så nu får hönsen bara vara ute i det fria när vi och hundarna vaktar dom. Märta västgötaspets börjar få  lite kläm på att valla in dom, men alla vallningsgener finns nog inte riktigt på plats där. 

Som tur är är Åsbohöns mycket ruvvilliga, så nu har vi 3 äldre hönor, 3 unga som just har börjat värpa, 1 tupp född i våras, 3 småkillar och 2 småtjejer. 12 höns. Egentligen behöver vi en ny tupp, den vi har är för släkt med hönorna, men det får bli till  våren. Han är liten, men han sköter sig som han ska. Galer, vaktar och parar. Men den förra röda på bilden ovan var bättre, både till humör och storlek. Ungtuppen kan bli lite brutal och det vill vi inte att det ärvs vidare. Dom ska vara snälla. 

Presentation


Lite tankar om diverse - till lättsam läsning för dig.
Bilder © jag, om inte annat anges.

Kalender

Ti On To Fr
    1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2023
>>>

Tidigare år

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards