Det finns en fantastisk liten film på FB - tyvärr lyckas jag inte lägga in den här, men ska försöka igen. Den filmen berättar om vad som hände när man introducerade varg i Yellowstones nationalpark. Man kan visa att vargen till och med ändrat flodens lopp. Så här har det gått till:

Vargen jagar sikahjort och andra gräsätare. Det fick till konsekvens att hjortarna ändrade sitt beteende och slutade att gå ut så långt från skogarna på de öppna slätterna runt floden. Det fick till effekt att det bildades buskskikt på flera ställen där istället. Det gjorde att antalet fåglar ökade markant. Även harar och möss fann nya välkomnande biotoper. Buskarna band flodens stränder och gjorde att allt mindre sediment försvann ut till havs. Så småningom när buskarna vuxit till sig kom bäver, som fällde en del träd. Flodens lopp blev lite långsammare och mer låglänt mark översvämmades. Det ökade antalet fisk och andra vattenlevande organismers livsmiljö förbättrades och de blev fler. Fler nedbrytare i vattnet ökade mängden näringsämnen, som blev kvar och mer vattenväxter fick chansen. Floden började meandra som förr och antalet fåglar som är beroende av just våtmarker ökade. Våtmarker och deras växter och djur är hotade och många många våtmarker har dikats ut och försvunnit världen över.

Så slutsatsen är att introduktionen av varg påverkade hela ekosystemet och ökar den biologiska mångfalden rejält - ofta på ett inte förutsett sätt. Visst är det fantastiskt!

 En lång vår får vi hoppas att vi får njuta av. För fyra år sedan var det annorlunda – vinter och kallt fortfarande. Då tröstade jag mig med att läsa konstnären och författaren Gunnar Brusewitz böcker och publicerade ett inlägg här på bloggen, värt att upprepa, lite omarbetat. Det handlade om vår förlorade biologiska mångfald och skillnaden blev så tydlig då jag läste böckerna, som handlade om vårarna på 50- och 60-talen. Men även på 4 år har det skett en utarmning. Det är fler arter, som inte finns här längre. Trädlärkan hörs inte som då. Svartmesen ser jag bara någon enstaka gång. Härmsångaren häckade inte förra året och ingen rosenfink om på besök. Betydligt färre näktergalar sjunger i buskarna.

Och så inlägget, lite ändrat, som jag skrev för 4 år sedan:

” Men ju mer jag läser, ju mer förskräckt blir jag. Skillnaderna då och nu blir så påfallande stora. Att den  biologiska mångfalden är en spillra av vad den har varit vet man ju, men att det kunnat gå så fort. Jordbrukets gifter har raderat ut "ogräsen" och därmed insekter och fågel i odlingslandskapet. Det moderna skogsbruket vill ha monokultur av gran. Utdikningar reducerar livsmiljöer för vadare. Och så vidare. Det handlar egentligen inte bara om antal arter - det handlar om antal individer. 

Brusewitz ondgör sig över förändringarna i Roslagen - boken skevs i början av 60-talet. Men han skriver: Klockan var fem på morgonen och det var stark frost. Trädlärkorna hade just anlänt och spelade intensivt  över tallbackarna, från flera håll bubblade orrspelen, bofinkarnas smattrande fanfarer hördes överallt, ringduvorna blåste och spettarna "knarrade basen" i de höga träden.

Så är det inte längre. Jag vandrade Sörmlandleden med elever i början av 80-talet och även då bubblade orrspelen i skogarna, men inte längre. Nu får man leta för att hitta några enstaka orrar. Trädlärkan är ovanlig och rödlistad. Förr vandrade man mellan lövsångarreviren - överallt fanns dom – men inte längre. 1993 var jag i Lettland på fågelskådarresa och fick då återuppleva hur vårarna lät förr. Vilken konsert av massor av fågel! Så minns jag det - så många fåglar att det var svårt att särskilja individerna.  

Förändringarna har gått så fort. Rachel Carson förutspådde i sin bok Tyst vår, som kom ut 1963, att förändringarna skulle komma, men inte ens hon kunde förutse snabbheten. På bara 50 år är skillnaderna enorma.

Ytterligare en jämförelse: År 1887 levererade skogvaktare följande till godset Stora Djulö utanför Katrineholm: 37 tjäder och orre, 10 morkullor, 87 knipor och änder och 16 harar. I dom skogarna finns nästan inga skogshöns kvar alls idag. Det fanns dessutom både ål och lax i vattendragen.

Jag sörjer den biologiska mångfalden och våndas över den snabba förändringen. Sörjer att antal lärkor och tofsvipor minskat så dramatiskt - minns hur det var förr. Vill inte sakna stenskvättan, järnsparven och trädlärkan, vill ha dom kvar.  

Förändringen sker tyst och stegvis. Och den sker överallt. Jag vet att det går att vända trenden, men tyvärr är det så få som verkligen vill förändring. Ett annat jord- och skogsbruk måste till. Ett synsätt där andra arter än människan har rätt att finnas till för sin egen skull och är önskvärda.

Ett samhälle där korta vinstintressen inte styr allt. 

Kan det bli verklighet?”

Storkarna i södra Tyskland börjar tillreda boet - ett vårtecken.    

När jag började skåda fågel i slutet av 60-talet var korpen en exklusivitet. Den fanns i mörkaste Småland, på några ställen i Norrland och ytterligare några platser i landet. Jag såg min första korp just i Småland. Nu ser det ut så här vid utfodringsplasten på Stora Mosse där..

Svart av korp! Denna stora tätting har verkligen kommit tillbaka och häckar nu allmänt i hela landet. Vi har ett par, som häckar någonstans i vår skog. 

Korpen är stor med ett vingspannen en bra bit över metern och med en riktigt kraftig näbb. Den lever på allt - en intelligent generalist, som tar för sig där det bjuds. Att vara så flexibel är en fördel i ett föränderligt landskap som vårt.

Det är kul med korp - en fågel med så många läten och så skicklig flygare är riktigt underhållande under våren när känslorna svallar och hanen visar upp sig för sin hona. Paren håller ihop hela livet, men viss "otrohet" har observerats. Honan ruvar ensam och om maken då är på annat håll kan en annan hane passa på - det gäller att sprida generna och även för honan kan det vara en genetisk fördel att alla ungar inte är helsyskon.

Korpen har den storsta hjärna man hittat hos någon fågel och man har försökt tyda lätena med viss framgång. De känner igen varandra på på lätet och för att kalla på maken/makan härmas hans/hennes speciella läte. Korpen leker - kanske utmärkande för intelligenta djur. Inte bara flyguppvisningarna med loopar och annat bus förekommer, man har även sett korpar åka kana i snön och försöka leka med andra djur. Legendaren Jan Lindblad hade två tama korpar samtidigt som han hade lejon. För en av korparna blev leken "kom och ta mig om du kan" lite väl dumdristig...

Korpen finns på hela norra halvklotet och är mytologisk på många ställen. Här var Hugin och Munin asaguden Odens fåglar, som såg och hörde allt. Den är nationalfågel i Bhutan som exempel.

En så stor och mäktig fågel drar naturligtvis till sig uppmärksamhet och ibland avsky. Den kan ge sig på tamdjur av det mindre slaget, men idag tror jag att de flesta uppskattar denna smarta svarta luftakrobat. 

Ibland kan man undra om dom inte gör det - änglarna. Titta bara!

Fotografen heter Bee Thalin och är som ni förtstår ett riktigt superproffs. Jag har hittat hennes bilder på en FB-sida, som heter Vinterfåglar inpå knuten. Naturligtvis har jag bett om lov att få publicera bilderna här - tack för det, Bee. Det går att klicka på bilden för att se den större.

Jag har aldrig sett fåglar fotade så här fantastiskt förr. Änglar. Som ni ser är det en blåmes, som visar upp sig så fint. Här kommer flera:

Blåmesen är en liten, men mycket tuff fågel. Medan talgoxens strategi för att arten ska överleva är att få så många ungar på vingar som möjligt, så fungerar blåmesen annorlunda. Den får färre ungar, men är betydligt bättre på att hamstra mat, vilket inte talgoxen gör. Den förlitar sig på försynen. Blåmesen förlitar sig på smartheten och på skafferier i små springar i barken här och där. Kvalitet i stället för kvantitet skulle man kunna säga. Men samtidigt kräver blåmesens strategi mer å hjärnans vägnar. Man måste ju minnas sina gömställen. Det är kanske det som gör att blåmesen försvarar sitt bo så energiskt, ofta mot svart-vit flugsnappare, eftersom bra holkar är begärliga och blåmesen redan startat häckningsbestyren när den svart-vita anländer. Det gäller att se om sitt hus om man satsar på kvalitet - de bästa förutsättningarna ska till.

Dessutom är den lilla mesen verkligen en fröjd för ögat - i alla fall om man kan se den som genom Bees kameralins.

Blir det en bok med dessa fina bilder, kanske?

Den som vill se mer av Bees bilder kan gå in på hennes hemsida www.beethalin.se

Men den kanske du redan hittat själv.... 

Jag har hittat en ny fin ros - Wasagaming, en kanadensisk skönhet, framtagen 1939. Den är beställd och kommer i vår. Vi ska fylla igen en gammal brunn, som vi aldrig kommer att använda igen och där kommer denna att bli fin. Den blir en stor buske med lite hängande grenar. Blommar återkommande. Det blir spännande! En bild till:

Vi har dessutom beställt 12 rosor till. Sorten heter Ritausma, en baltisk ros, en rugosaros. Under tiden under östblocket utvecklades många fina sorter av olika slag i de baltiska staterna, sorter som passar bra här i landet: vindruvor för friland, fina klematis och så rosor. Ritausma är en sådan. Den lär blomma länge under sommaren och ser ut så här:

Vi ska ha den som en häck framför huset i en slänt. Vi har inte riktigt fått till framsidan på tomten, men nu ska det bli av. Den här skira skönheten visade sig finnas på egen rot på Sveriges bästa plantskola för rosor - Löta utanför Eskilstuna. Visst är den fin. Den blir tät även i botten och passar bra som häck. En bild till på denna fina ros, som även lyfts fram på Rosensällskapets FB-sida, får bli dagens sista bild. Misstänker att den kommer att bli efterfrågad i vår... Men vi vet att vi får våra. 

Vårlängtan!

Alpackor kan se olika ut. En del är knappast vackra..

Men en gång för flera år sedan var vi sugna att byta våra isisar mot alpackor. Idag är jag glad att det inte blev av, men visst är alpackor ljuvliga. Se här:

Nu finns den uppfödare jag var i kontakt med i Östergötland. Tidigare fanns hon i Skåne. Man kanske skulle åka och titta i vår....