En mycket vacker bild - innan man vet vad det är. 

Det är en karta, som visar hur radioaktiviteten sprids från Fukushima i Japan, från de kärnkraftverk som havererade vid den stora tsunamin för 2 år sedan. Det läcker fortfarande!! Nu börjar halterna bli höga på andra sidan havet - ett halvt jordklot borta. 

Det är inte klokt att det finns ett energisystem, som är så farligt! Att det får finnas kvar är förfärligt. Men det klart: man vet inte hur man ska göra för att få råd att montera ned de kärnkraftverk, som läggs ner. Barsebäck tros bli kvar och användas på nåt sätt, hur vet man inte. Ägarna säger sig inte ha råd att riva....

För flera år sedan köpte vi en nedplockad kakelugn för ev. framtida bruk. Den var rätt billig, men av erfarenhet vet vi att uppsättningen är rätt dyr. Vi lät sätta upp en fantastiskt fin en på förra stället. Den vi köpt nu var betydligt enklare - en slät rund liten ugn. Till saken hör att det funnits en kakelugn bakom köksspisen, som förra ägarna rev ner (suck!) och ersatt med en ful värmevägg utan egen eldstad. Så här såg den ut:

   Jag har aldrig gillat den och vi lyckades aldrig elda den varm, eftersom den skulle värmas via köksspisen med sitt lite eldrum. Vem har tid att stå där och elda hela dagen? 

Nu är den ett minne blott och ersatt med denna:

Den är vit, men som ni ser att sockeln ljusgrå och den observante betraktaren kan se att färgen på stenarna skiftar - en del är lite gråare - och sotluckorna är silverfärgade och ugnsluckan gul. Det kan nog vara så att den ursprungliga kakelugnen varit nedplockad och uppsatt igen och att man då bytt ut trasiga plattor. 

Bakpå en platta hittade vi en inskription, som gav mer info om ugnens historia:

   Här står: "lev. och uppsatt av kakelugnsmak Herbert Berg den 23 september 1935." Tryck på bilden så blir den större.

Denna Herbert Berg gick att hitta på nätet, eftersom en sonson till honom nämnt honom i en artikel. Han var verksam i Strängnäs, Herbert, och det verkar ha gått bra för honom, eftersom han efterlämnat ett fint hus på bästa adress vid stranden i Strängnäs till kommande generationer.

Efter diverse övertalning gick årets uppsättare med på att signera bakpå en platta även han.

Vem vet - kanske plockas ugnen ner igen någon gång och då får nästa uppsättare ännu mer historia.    

Här kommer några fler "tänlor" av geniet Alf Henriksson, han som skrivit versen i förra bloggen. 

Att vakna en morgon när himlen är blå


och finkarna gnyr som besatta


och öppna sin stugdörr och barfotagå


på vildgräsets daggiga matta


kan låta de saligas fröjd slippa lös


och göra den trögaste själ religiös.

Retar du upp dig på ting som är små,

så är du väl inte större än så.

Tåkerns fältstation fyller jämt och i det sammanhanget fanns denna dikt på en annan blogg. Värd att finnas här också. Grattis alla fågelentusiaster. Vilken pärla ni har, ni östgötar. 

Tänk, vad många kvinnor genom historien som väntat på denna syn - hemvändarna. Precis så här kunde det sett ut för drygt 1000 år sedan under vikingatiden. Förebilden till just det här skeppet - Osebergsskeppet - seglade dock aldrig. Det byggdes i början av 800-talet som gravskepp åt en kvinna - vem hon var vet man inte riktigt, kanske drottning Åsa, Harald Hårfagres farmor. Eller möjligen en prästinna, som tjänat Freja, sexualitetens och fruktbarhetens gudinna. Två kvinnor fanns i den mycket välutrustade graven, som hittades i början av 1900-talet och nu finns på museum i Oslo. Två kvinnor, en yngre och en äldre. Man har spekulerat om utifall graven är åt den yngre och den äldre är en trälinna, som fick följa med på färden till nästa värld.

Under vikingatiden - ca år 800-1100 - gav man sig av i dessa förhållandevis låga båtar över havet, norrman och danskar till de brittiska öarna och Frankrike, svenskarna mest österut ända till Svarta havet. Och segla gick inte alltid - man rodde... Det vill säga slavarna rodde. En del for för att röva, andra för att handla fredligt. 

Idag kan man "turistro" skeppet Saga Oseberg. Hon finns i Norge. Vilket slit! Skeppet kunde alltså inte ha längre till vattnet än att man kunde ro det, i alla fall genom hålen. Inte underligt att många aldrig kom hem, utan förliste på havet. Under tofterna fanns mycket utrymme för varor av många slag, även slavar. Det här var en grym tid, laglös. Handeln med varor var omfattande, vilket gravarna visat. Varor från när och fjärran bytte ägare på handelsplatserna. Om detta och mycket mer kan man läsa i Agneta Arnesson Westerdahl bok Sagas krönika. 

Bilderna här är kul, tycker jag, för dom visar en tid, som inte kunde dokumenteras så här. Siluetten på bilden ovan och roddarens glasögon visar dock att det är nutid, men bilden under är som det kunde sett ut. Skeppet är i detalj likt förlagan, även i den utskurna utsmyckningen. 

Nästa bild är kontrasternas bild. Nutid och forntid:

Den visar även hur man bodde på skeppen -  man tältade skeppen. Jag förmodar att man använde seglen och kanske inte täckte riktigt så stor yta som på bilden. 

Det är som bekant "inne" med vikingatid och medeltid med veckor och festivaler, även med vikingaskepp. Men det är ingen tid jag skulle vilja leva i - framför allt inte som kvinna. Hårt, brutalt, instängt. 

Men skeppen är otroligt vackra.

Ormvråken är tillsammans med sparvhöken Sveriges vanligaste rovfåglar. Ormvråken är den man ser mest när den sitter och spanar på en stolpe eller staket vid vägkanten. Den jagar över öppen mark och ser ofta i skyn, en relativt stor rovfågel, ibland mycket mörkt brun, ibland ljusare.

Ormvråken häckar i stora bon i skogsmark, ofta i en gran. En eller ett par ungar brukar bli resultatet. Vi har ett bo i närheten där vi bor. Och varje sommar så här dags frågar vi oss: lämnar bara föräldrarna ungen - för det är oftast en - bara att klara sig själv? Tröttnar dom på föräldraskapet och drar iväg? För varje år har vi en unge som viar och viar i veckor innan den ger upp och drar iväg. Nån som vet? Är det bara våra vråkar som traumatiserar sin ungar eller har alla ormvråkar en traumatisk barndom? Man undrar.. 

eller som vi säger på svenska: vi vill ha regn!

Den här historien hör till det svenska allmängodset: den om den första drottningen av Bernadotte. Men den är kul och värd att upprepas.

Man hade ingen arvprins i Sverige i början av 1800-talet. En dansk prins var på gång, men eftersom Napoleon var stark ville man hålla sig väl med Frankrike, så efter en hel del intriger föll valet på Jean Baptiste Bernadotte. Han var soldaten, som hade jobbat sig upp, var bekant med Napoleon, kejsaren, och blivit furste av Ponte Corvo. I sin tidiga ungdom var han varm anhängare av franska revolutionen - den var 1789 och Jean Baptiste var född 1763. Han lär ha sagt att han skulle bekämpa kungamakten till sista blodsdroppen. När han så småningom blev svensk prins lär den franske ambassadören hånfullt sagt att det var attans så fort det gick att bli prins...

I alla fall:

Jean Baptiste - döpt efter Johannes Döparen - var gift med Desirée Clary, en fin flicka, som tidigare varit förlovad med Napoleon. Pappan var sidenhandlare. Förlovningen med Napoleon var något båda familjerna gärna ville - Desirées syster var gift med Nappes bror. Förlovningen eklaterades år 1794 då Desirée var 17 år, men bröts året efter då Napoleon träffade Josephine, vacker, rosintresserad och en kvinna med krav på lyx. 

Två år senare förlovades Desirée med general Duphot, men han dödades natten före bröllopet i ett upplopp i Rom. 

Så stackars Desirée fick ta Jean Baptiste Bernadotte, trots att han var 14 år äldre än hon. Men det var ju ett bingo, om man så vill. Att bli drottning av Sverige var väl inte kattskit. Gifta 1798, enda barnet Oscar född året efter. 

Jean Baptiste kom till Sverige 1810 för att bli adopterade av Karl XIII. Han fick avsvära sig sin katolska tro och det skulle dröja till 1818 innan hans fosterfar dog och han fick bli kung. Desirée kom till Sverige i december 1810. Hon blev så förfärad över detta hemska kalla land att hon återvände till Frankrike året efter och inte kom tillbaka förrän 1823. 

År 1827 var ett torrår och kungaparet skulle göra en rundresa i landet. Det lär ha varit då, enligt vissa källor, som de skånska bönderna lärde sig att ropa: Vi vill ha regn, vi vill ha regn. Drottningen hörde Vive la Reine, leve drottningen och var mycket nöjd. Enligt andra källor skedde detta vid landstigningen 1823. 

Desirée vantrivdes i alla fall i Sverige och varken hon eller maken lärde sig ett ord svenska. Hon försökte återvända till Frankrike, men eftersom undersåtarna inte kunde franska, utan svarade Oui på allt hon sa, så vågade hon sig inte ut på havet. Svaret på om det skulle bli sjögång blev ju hela tiden Oui...

Drottningen lär ha haft en del konstigheter för sig, bland annat skulle hon köras runt nattetid eftersom hon var vaken då och sov på dagen. Hon lyckades aldrig lämna detta barbariska land, utan dog 1860, 16 år efter sin man. Hon lämnade aldrig sin katolska tro och blev därför begravd såväl katolskt som protestantiskt. Så här såg hon ut:

Och - NU VILL VI HA REGN!!!