Sörmland, mitt landskap, är känt för sina stora herrgårdar. Adeln tjänade ju kronan i Stockholm och Sörmland låg väl bra till. En av de pampigaste herrgårdarna - eller slotten - är Sparreholm, vackert placerat vid Båvens strand. Från Hyltinge vita kyrka leder en spikrak lindallé en kilometer ned mot sjön Båvens nordvästra vik där herrgården ligger. Parklandskapet runt herrgården är botaniskt mycket rikt med ekhagar omväxlande med ädellövskog ända ned till vattenbrynet. Blomsterprakten om våren är omtalad och landskapet vårdas med mulbete på flera ställen.

Många av herrgårdarna i Sörmland har en lång historia ända från medeltiden, men inte Sparreholm. Den herrgården som den ser ut idag byggdes under mitten av 1700-talet. Kyrkan heter ju Hyltinge och så även dåtida Sparreholm. Hyltinge var från början en stor bondby och säteriet i trä kallades Hyltingenäs.   

I Riksarkivets Sörmlandsdel kan man läsa att år 1588 Iydde hela Hyltinge ostyckat under Rossvik i Husby Rekarne, ett av Sparreättens viktigaste stamgods. På 1620-talet satt Göran Larsson Sparres änka fru Kerstin Persdotter som ägarinna bl.a till Rossvik och Hyltingegårdarna. Dessa senare ärvdes av sonen, ryttmästare Bengt Göransson, som genom olika byten inom familjen ägde alla hemmanen i Hyltinge by strax före sin död 1632. Av dessa gårdar grundade dennes son Göran Bengtsson Sparre ett säteri, kallat Hyltingenäs. Namnet ändrade han till Sparreholm år 1643.  

Göran Bengtsson Sparre gjorde sig emellertid skyldig till en i tiden oförlåtlig handling. Han gifte sig under sitt stånd - en ladugårdspiga från Nyköping vann hans hjärta. Först gjorde han henne till älskarinna, eller frilla som det hette då och var något många män i de högre stånden hade, även kungar. Men när han bestämde sig att gifta sig med henne var skandalen ett faktum. Detta innebar att de gemensamma barnen inte fick ärva när han dog, ett stort arv med gods i många av Sörmlands socknar. Men trots sitt icke ståndsmässiga äktenskap utnämndes Göran Sparre till landshövding i Nyköping år 1653. Han dog i staden 1657. Herrgården stannade dock i släkten.

Efter några arv och försäljningar hamnade Sparreholm, då ett träslott, i grevinnan Ulrika Charlotta Taubes ägo. Hon gifte så småningom om sig med generalen friherre Johan Wilhelm Sprengtporten. Jag skrev om Sprengtportska skolan här på bloggen den 22.9 2012 och här kommer namnet ifrån. 
Ulrika Charlottas nya make övertalade henne att bygga en ny säteribyggnad av sten på platsen – ett riktigt slott. För ändamålet byggdes en tegellada. Kalk började brytas och brännas, man städslade en tegelslagare och flera andra hantverkare. Ett flertal stora ekar fälldes - de skulle vara till "parkerade golv". Som arkitekt till den blivande byggnaden anlitade Sprengtporten en av tidens allra främsta arkitekter, Jean Erik Rehn.

Man började schakta för grunden 1759. Då hade ritningarna just inkommit från Rehn, men murarmästaren kunde avsluta arbetet först år 1763. När en generalplan för hela anläggningen skulle till ville Sprengtporten ha den så snabbt som möjligt - Rehn var lite för långsam tyckte friherren - och vände sig till en annan av tidens berömda arkitekter, Carl Fredrik Adlercrantz. Han ritade flyglarna, det vackra orangeriet vid sjöstranden, tyvärr nedbrunnet på 1970-talet, och planen för parkanläggningen. Den pampiga lindallén, som fortfarande finns kvar, planterades år 1769. 

År 1795 avled Johan Wilhelm Sprengtporten och lämnade den stora egendomen till sonen friherre Jacob Wilhelm Sprengtporten, sedermera general och överståthållare i Stockholm. Jacob Wilhelm Sprengtporten var hovman, militär, politiker och författare av ekonomiska skrifter, en för den tiden mycket känd person. På Sparreholm ägnade han sig mycket åt jordbrukets utveckling. Här fanns redan då gott om boskap för att beta de stora lövhagarna, något som lagt grunden för den fina rika floran idag. Godset hade två kvarnar, två sågar och eget tegelbruk. Jacob Wilhelm tog initiativ till den sprengtportska skolan. Han avled 1875 på Sparreholm och med honom försvann det märkliga namnet.   

Efter ett par ägarbyten köptes Sparreholm år 1893 av brukspatronen och kammarherren Emil Dickson. Han lät bygga om mangårdsbyggnad. Man förhöjde gårdsfasadens mittfronton, placerade två hängtorn ytterst på var sida av huset och krönte taket med en lanterninförsedd kupol med takkupor på sidorna. Flyglarna sammanbands med huvudbyggnaden genom svängda passagelängor. Emil Dickson var en intresserad och skicklig hästkarl och ägnade mycket av sin tid åt sina hästar. Som ett fint minne över hans stora intresse står det magnifika stallet och vagnslidret på Sparreholm.

Idag ägs Sparreholm av familjen Karinen från Skellefteå. Numer är det inte börd, som avgör om man kan äga slott.. Sparreholm är idag ett hästcentrum, man har muséer och många olika aktiviteter. Läs med på hemsidan www.sparreholmsslott.com

Sparreholms slott och omgivningarna med de fina ekskogarna är verkligen värda ett besök, gärna under våren då floran är som finast. Den sprengtportska skolan är privatbostad idag, men det vackra huset kan beskådas från vägen. Se skolhuset på bloggen den 22 september 2012 - maffigt hus!

Jag har haft en mindre hackspett på en talgboll!! Det är första gången jag sett den här och faktum är att jag inte sett den så många gånger tider över huvud taget tidigare. Den här var en hane med röd hjässa och han satt i några minuter på talgbollen – tillräckligt länge för att jag skulle hinna få upp kikaren och titta ordentligt.

Den lille är numer införd på hotlistan under kategorin NT – Near threatened.

Egentligen borde den finnas här om man tänker på hur den vill ha det, löv- och blandskog med förekomst av äldre lövträd gärna i ädellövträd. Precis som det är här. Den livnär sig till stor del på vedlevande insekter och är beroende av döda och döende träd. Om man ser den inser man att någon större hackare är den inte – näbben ser liten och klen ut. Mjuk ved behövs alltså. Så nu gäller det att bevara de döda och halvdöda träden – inte städa. 

  Bild från Wikipedia

Lite fakta: den mindre hackspetten är i storlek som en domherre och ser knubbig ut. Den har inga stora vita fält på ryggen som den vanligare större hackspetten, utan är mer tvärrandig. Bröstet är inte som hos den arten vitt, utan ser brunstrimmigt ut. Hanen har en röd hjässa medans honans är svart. Den ser så speciell ut att den egentligen inte kan förväxlas med någon annan art.

Både hanen och honan hackar upp bohålet i murkna lövträdsstammar eller stubbar, oftast klibbal eller björk. Ett par brukar stanna i området om dom lyckats med sin första häckning.

Om dom häckar här vet jag inte – det kan ha varit en individ på vintervandring jag såg. Får försöka lyssna efter läten och trumningar i vår. Den mindre hackspetten var min tomtart nummer 102. Vi  bor så fint i en dal där vi har sträck vår och höst.

När jag för evigheter sedan hade min första häst (70-tal) kom havre i 50-kilossäckar. I jutesäckar. Jag jobbade några månader i lantbruket och hade fruktansvärda problem med dom. Inte konstigt att folk förlyfte sig eller "orkade" och fick senknutor och så småningom värk. Hade en tjejkompis som orkade... Det ledde till just det - värk.

Så småningom, när vi började om med hästar för så där 10 år sedan, kunde man med lättnad konstatera att säckarna var betydligt lättare - bara 25 kilo. Och säckarna var av papper. Jodå, jag klarade med vissa problem 25 kilo, men ibland blev resultatet ryggskott, så för det mesta var det maken, som fick bära. 

Nu har det skett en ny förändring - det är 15 kg som gäller. Säckarna är av plast. Det ansågs för farligt för personalen att ha 25-kilossäckar... Fodret blev lite dyrare i och med den reformen. Men nu klarar till och med jag säckarna. Rätt bekvämt faktiskt.

Sensmoral? Svenskarna består numer av veklingar? Folks arbetssituation har bättre anpassats till kroppen? Allt fler kvinnor jobbar i lantbruket och har inga muskler för tunga säckar? 

Inte vet jag. Skönt är det - men att ersätta pappret med plasten var väl inte så miljömedvetet...

Nu är örnmatningen i Estland i full gång och på www.eenet.ee kan man hitta webkameran. Örnarna verkar vara morgonhungriga, för på förmiddagarna kan man se många i olika åldrar. De gamla örnarna stoltserar med sin skinande vita stjärt, vackert gula näbb och do ben medans de yngre är mer bruna och inte hunnit få den vita stjärten än. En del örnar är märkta och den som sköter kameran försöker läsa av numren på ringarna. Men inte bara örn hittar åtlarna. Korpar korpar och åter korpar vet att utnyttja situationen och en och annan kråka vågar sig fram för att dra örnen i stjärtpennorna. Vad nu det ska vara bra för..

Det här inlägget är det 400:ade på min blogg. Tänk att det blivit så många!

Lite intressant statistik. Det vore befriande om vargdebatten kunde handla om vad det egentligen handlar om - att vargen är en konkurrent om bytet. En debatt utan övertoner från jägarhåll vore befriande. ALLA politiker går naturligtvis inte på sådana här övertoner och jag tycker att hettan i vargdebatten har minskat något, men det är ju inte bara vargen, som ses med oblida ögon. Även lodjuret utsätts för "jägarfara", läs tjuvjakt, trots att lon är ett djur som lever av småvilt som harar och skogsfågel och inte utgör något hot mot någon. Enligt min uppfattning har lodjuret en betydligt större "rätt" till de bytena än jägarna.

I Costa Rica har man förbjudit nöjesjakt, eftersom man vill satsa på en förvaltning av de biologiska mångfalden så att man kan få så många arter och individer som ekosystemen kan bära. Ekoturismen är stor och den vill man satsa på. I en tid när den biologiska mångfalden hotas överallt så kommer naturligtvis de länder som gör så att ha en fördel framöver. Kanske något att ta efter i Sverige? Men här är det så att ekoturismföretag angrips på olika sätt. Somliga vill inte ha en sådan turism, eftersom den uppfattas som ett hot mot jakten - den visar ju på alternativ.....

Den typ av jakt vi har i landet idag har inga långa anor. Förr var jakten herremännens privilegium och de hade anställda jägare för att fylla köttförråden. Olika tider har olika sätt att hantera den biologiska vilda mångfalden. Kanske dags för ett nytt sätt nu när den faktiskt bara är en spillra av vad den har varit - kanske Costa Rica är inne på rätt spår?

God Jul och Gott Nytt År önskar jag alla mina läsare. Nu får det bli julstök för hela slanten och så återkommer jag här på bloggen 2013.

Dagen är som kortast nu, men snart vänder det - det blir det ljusare igen.

Och så småningom börjar naturen vakna. Dom här små gulliga irisarna är tidiga.

Då har sädesärlan anlänt och sedan står det inte på så börjar björkarna få musöron och äppelträden slår ut - bedövande vackert...

Nu är det snart dags att beställa fröer, gotta ner sig i trädgårdsböcker och planera nya rabatter - för ett par nya varje år är ett måste. Kanske några isis Perry´s Blue till?

Eller någon ny gammaldags ros till? 

Nu börjar jag LÄNGTA VÅR! 

Nu har vi hört den sittande regeringen skylla på tidigare i 6 år. Dags för lite självkitik? Gjort för lite eller fel? 

På tiden att denna regering tar ansvar. 

Vi satte upp hängrännor på framsidan av huset för några år sedan. Tyckte att det kunde vara bra att samla upp regnvattnet där och få ut det lite från grunden. Huset ligger i en brant backe och grunden rör sig – har väl gjort det sedan huset byggdes på 1860-talet.

Det fick en effekt jag inte alls var glad åt – våra tornseglare kunde inte ta sig in i sina bon. Ridå!! Nu har jag plågats av detta och sett deras fruktlösa försök under två år – inte ett år till!!

Det finns två sätt att åtgärda problemet – antingen tar man bort hängrännorna eller så bygger man holkar. Eller varför inte både och? Kanske ta bort halva hängrännorna och så sätta upp tornseglarholkar i olika utföranden för att få se vad som väljs helst. Jag har kollat på nätet och hittat ett antal versioner. Titta här:

Det måste vara fritt att flyga in, så platsen måste väljas med omsorg. Eller platserna – vi ska ha många hoppas jag. Nu har jag beställt en typ och ska snickra några själv. Så det blir att passa på att sätta upp dom samtidigt som hängrännorna kortas. Det behövs lift för det. Inga besvikna tornseglare i år! Kanske får vi upp något till hussvalor också.