Köfte är egentligen turkiska avlånga små köttbullar gjorda på lammfärs, som jag har hittat i kokboken Kärlek, oliver och timjan av Anna och Fanny Bergenström. Men jag kör en lite annorlunda variant på receptet och gör köttfärssås á la Köfte så här:

* Ca 300-500 gram stekt köttfärs, vilken sort som helst, men lammfärs blir godast.

* En rejäl slurk ekologisk Chilisås

* Några pressade vitlöksklyftor

* 1 tesked timjan

* 1 tesked oregano

* 1 tesked mynta

* 0,25 tesked kanel

lök eller purjolök om så önskas

salt och peppar enligt önskemål.

Supergod köttfärssås, gärna serverad till mathavre.

I kokbokens recept ska det vara lök med, inte chilisås utan tomatpuré och ingen timjan. Och så ska man forma smeten till avlånga små korvar och steka i olivolja. Så kan man också göra, men min variant är mustigare och framför allt enklare, tycker jag. Och godare…  

Den doftar ljuvligt.

Köttkonsumtionen går ner i Sverige. Det vore väl bra – om man valde kött med enligt mig en annan urvalsmetod. Det är kött från nöt och svin som minskar.

Jag tycker att man ska äta djur, som äter gräs – det vill säga nöt och lamm. Helst lamm faktiskt eftersom de klarat sig på betet direkt och indirekt – di från tackan och gräs från hagen. Dessutom har dom haft ett fritt liv då de fått leva som får ska. Inte inomhus i trånga stallar och inte uppfödda på foder från fjärran länder.

Men tyvärr verkar det som om köttet från de djur som inte kan leva på bete, inte minskar. Med undantag från gris då.

Jag anser att det borde vara i första hand kött som kyckling, som borde minska och det av flera skäl. För det första är uppfödningen av kyckling förfärlig. Massor av kycklingar i stora hallar, avlade för att växa så fort att kroppen värker och uppfödda på foder med ingredienser transporterade från jordens alla hörn. Just foder till fjäderfä kan innehålla många olika grejer beroende på vad som är billigt för tillfället. Eftersom fodret värmebehandlas anser man att det inte är problem – eventuella bakterier och smittämnen påstås dödas.

Även grisar föds upp på sånt som skulle kunna bli mat åt människor – spannmål. Ett slöseri med de ekologiska resurserna alltså. Dessutom föds gödsvinen upp inomhus i en torftig miljö med luftproblem och stress-skador. Många grisar har eller har haft lunginflammation och vi minns väl alla de gräsliga bilder, som djurrättsaktivister tog för några år sedan – och blev fällda för intrånget… Grisbonden gick fri – skandal.         

De djuren som äter gräs är basen i den de ekologiska systemen. Det är i gräset solens energi binds och det är bara på den solbundna energin hela världen lever. Man kan ju hävda att solens energi binds även i spannmål, men man måste också lägga in att det krävs mycket mer insatser i form av bekämpningsmedel och olja för att ta hand om spannmålet. ”Gräsdjurens” mat produceras med mindre insatser och kan faktiskt produceras med ännu mindre än idag – det finns massor av marker, som behöver betas för att bibehålla det öppna landskapet. Helst borde man äta kalv, men med dagens bidragssystem i EU lönar det sig bättre att föda upp djuren längre, men även då lever dom på gräs i form av silage. Bara ren solenergi. 

Så: ät lamm och nöt! Nötköttet bör helst vara ekologiskt.

Undvik i första hand kyckling och i andra hand gris. Om man nödvändigtvis vill äta dessa djur, så välj bara ekologiskt.

Idag blir det lite om en gammaldags ros – Félicité et Perpétue´. Rosen med detta namn är en klätterros i vad som kallas sempervirens-gruppen enligt rosbibeln Rosor för nordiska trädgårdar av Lars-Åke Gustavsson. Att jag skriver om den idag beror på att det har kommit ut en bok, som berättar om kvinnorna bakom rosnamnen.

Félicité et Perpétue´ har vita till krämvita små rosor – bara 4 cm i diameter. Knopparna är lite rosarödaktiga. Den anses som mycket vacker med många rosor i klasar. Den kan bli 3-4 meter, om den får klättra. Små många och sylvassa taggar har den. Rosbusken växer kraftigt och tätt och har långa veka och nedhängande grenar, om man väljer att inte ge den stöd för klättring. Naturligtvis doftar den – doften beskrivs som påminnande om gullviva.

Félicité et Perpétue´ har anor – den togs fram av trädgårdsmästaren Antoine Jacques år 1827. Han var då verksam i hertigen av Orléans trädgård. Hertigen blev senare kung i Frankrike under namnet Ludvig-Filip III. Antoine tog fram många olika sorters rosor genom korsningar, rosor som fick namn efter hertigens släkt. Men ett skott sparade han inför hustruns och hans väntande barn – det skulle namnges efter den egna ätteläggen.

Men det blev ingen ättelägg –det blev två små tvillingflickor, som såg dagens ljus den 7 mars 1827. Nu var det så att den dagen var hedrad åt två kvinnliga martyrer, som avrättades å det grymmaste år 203. Dom hette Felicitas och Perpetua. De avrättades eftersom de var kristna och fick för detta möta döden i Kartago i dagens Tunisien, där de utsattes för vilda djur på arenan. Underliga folknöjen..

Felicitas var av hög börd och beskrev tiden i fängelset och vad de utsattes för. Hon var fängslad tillsammans med Felicitas, som var hennes slavinna, och fyra kristna till. Perpetua hade precis fött strax innan hon arresterades och lyckade få in barnet i fängelset, så att den lilla kunde ammas. Perpetua var höggravid och födde strax innan avrättningen. Men båda nekade trots detta att släppa sin kristna tro, utan valde döden. Efter deras död skrev andra fångar slutet på berättelsen. Det skrivna bevarades och det finns utskrifter både på latin och grekiska i vad som anses autentiska skildringar. I så fall var Felicitas skrift den äldsta bevarade av en namngiven kristen kvinna.

Åter till rosodlaren Antoine Jaques. Han gjorde det lätt för sig – han gav sin lilla ros namn efter båda döttrarna – Félicité et Perpétue. Vi får hoppas att de flickorna fick ett båda längre och lyckligare liv än de kvinnor de namngavs efter. Om detta vet man ingenting. Men deras – eller martyrernas om man så vill – namn lever kvar i en vacker ros. Inte så illa. 

När man var yngre uppfattade man tiden annorlunda än nu när man är äldre. När min mamma, född 1917, talade om andra världskriget tyckte man att hon talade om nått som skett i den grå forntiden. Nu inser man ju att det var alldeles nyss för henne - som när en annan pratar om det som skedde på 90-talet. Igår liksom.

Tiden blir ännu mer utdragen när man börjar släktforska. 1800-talet blir nära och till och med 1700-talet känns nåbart. Märkligt. För min mormor, född 1895, var tiden med hästdragen vagn högst påtaglig. Jag minns i Stockholm på 70-talet hur en gubbe med häst gick och sopade gatan i Wasastan. Hästen hade tornister - ett utdöende ord. Det måste väl ha varit ett av de sista gatsoparekipagen.

Men tiden med häst och vagn var lång. Avstånden handlade om hästens takt eller den egna förmågan. De blev långa - de som vi idag ser som korta. 

Hästen var status. På nedanstående bild är hästen med - gårdagens BMW...

Här kommer ett till kul vykort med hästekipage på färja.

Båda bilderna är daterade 1902. 110 år sedan och en helt annan värld. Undrar om förändrigarna kommer att vara lika stora mellan 2012 och 2122 som mellan 1902 och 2012. Det får man aldrig veta - synd... 

Vi hade några trädgårdsskärmar, som måste flyttas i våras. Dom stod vid växthuset och lutade betänkligt, så vi beslutade att ta bort dom. Så blev dom bara stående ett tag.

Men så funderade vi lite och så placerade vi dom bakom vår uteplats. Det blev jättebra! Nu står där 7 skärmar - rödmålade - och framför finns odlingslådor. Så här:

Det trycker på vatten norrifrån, så mycket att vattnet ligger precis i ytan. Det där med att lyfta upp växterna i lådor har visat sig var ypperligt - det blir lagom fuktigt.

Det borde bli fina odlingbetingelser mot skärmarna, som står i söderläge. Vi hade ett antal klematis, som stått nedgrävda i sina krukor sedan några år. Nu har dom fått sina platser där. Vi försökte även flytta en ros, men den ser ut att ha lämnat in. En hel del lökar har vi petat ner i de lådor, som är klara - var exakt minns vi inte. Det blir spännande i vår...

Nästa vår bygger vi vidare. Kanske ska uteplatsen utökas med en terrass norrrut mot skärmarna. Och så måste vi klura ut vad vi ska göra med marken emellan. Där finns gamla tegelpannor och stenar idag. Och nässlor. 

Att bygga trädgård är kul! Den ska aldrig bli klar.

Höstseg - eller snarare lite allergisk när allt ska förmultna ute och regnet och värmen ökar processen. Ska bli bättre snart med lite kyla. 

Vi vintrar in oss - innanfönstren isatta sedan några veckor, halm och vinterfoder säkrat och veden huggen och klar. Jo, vi har innanfönster med bomull och klistrade fönsterremsor som det ska vara. De isolerar bra och under sommaren får man in både ljus och ljud på ett helt annat sätt med bara en enkelruta. Att ta ut innanfönstren är det yttersta tecknet på sommar.

Hästarna tar vara på det sista av sommarens gräs.

Sommarhagen är egentligen stängd, men idag var vädret så fint att de fick göra ett sista besök - mycket uppskattat. Fölungarna skuttade runt och drog med sig de äldre i dansen. Dom har verkligen vuxit under sommaren, Hedvig längst till vänster och Hagrid i mitten.

Katterna börjar hålla sig hemma och trängs i soffan med vovvarna. Som tur är har vi två soffor....