För 5 år sedan skrev jag om cikador. På den bloggen ligger även en kort men mycket intressant filmsnutt med David  Attenborough. Rekommenderas varmt!

Kommer ni ihåg Inga Borgs sagofigur Plupp? Så här såg hen ut:

Han eller hon? Har ingen aning. Enligt författaren är Plupp varken en han eller hon, utan en osynling, som inte kan ses av människor. 27 olika Plupp-böcker finns det, skrivna mellan 1955 och 2005. En figur älskad av generationer. 

När vi flyttade till gården 2003 ville vi ha katt och det föll sig så att min syster hade kattungar. Det var alldeles uppenbart att kattmamman hade slarvat, för i kullen av vanliga korthåriga kattungar fanns en långhårig lite trubbnäst unge. En liten trefärgad tjej, ful tyckte jag, men maken föll för dena udda kattunge. Så jag valde en helvit mjuk hona med ett blått och ett grönt öga och maken valde den trefärgade och så fick en svart hankatt följa med också. 

Den trefärgade fick heta Plupp. 

Nu är det så att katter väljer folk och Plupp valde inte maken, utan mig, redan från början. Min fina vita Tussan valde maken. Svarta Sotis gillade oss båda. Så här ser Plupp ut:

Plupp har inte alltid varit en enkel katt. Ett tag såg jag ut som om jag hade ett helt hov med arga katter - riven och biten. För den pälsen måste skötas, det blir tovor i den. Den måste skötas även i armhålor och stundtals på magen. Det krävde envishet och tålamod. Och mod... 

Numer är Plupp den snällaste och beskedligaste av katter. Allt är tillåtet och pälsvård sker till belåtna spinn. Även om jag faktiskt inte var speciellt förtjust i den lilla damen i början måste jag tillstå att hon vunnit mitt hjärta. Nu är hon 13 år och den enda av de tre, som finns kvar. Efter några somrars bortovaro är hon numer mest innekatt. Där matte är, där är Plupp. Andra gången hon var på "sommarnöje", troligen i skogen, höll det på att gå illa. Hon kom hem med ett revben som varit brutet och mager som attan. Vad hon varit med om vet vi inte, men sedan den sommaren har hon inte avvikit från tomten. Numer är det knäckta revbenet rätt inbäddat i vällevnad.

Och numer gör hon skäl för namnet Plupp - en go och genomrar lite figur. 

I juni kom en flock på 24 biätare till Öland. Arten häckar vanligtvis i södra Europa och runt Svarta Havet, men en varm luftström förde upp fåglar ända hit och man såg biätare även i Uppland, Västmanland, Halland, Gotland och Skåne. 

Så här ser den ut:

Biätaren häckar i sand, där den bygger en gång in till boet.

Av de 24 fåglarna stannade 8 kvar på Öland och snart kunde man se parning, vilket skulle kunna tyda på försök till häckning. Sensation! Fågeldårarna samlades. Jo, jag var sugen att åka, det ska erkännas...  

Det har förekommit förr att biätare häckat i Sverige, men det senaste lyckade försöket var för 40 år sedan. Alltnog, för paren på södra Öland passade tydligen Schäfferiängarna med sin magra flora och mycket insekter perfekt, för häckningen lyckades. Man lyckade även ringmärka fåglarna och kunde konstatera att för några var detta deras första häckning medans andra var äldre fåglar. 

Biätaren är så färggrann att man inte riktigt kan tro att det är sant. Det finns flera arter över Jorden och alla är lika vackra och alla äter insekter.

Nu får vi hoppas att denna lilla raritet tycker att södra Öland var ett perfekt ställe att häcka på, även om flytten på våren från Afrika söder om Sahara blir lång. Då kanske man skulle ta sig till Öland i sommar....

Alla bilder kommer från Ottenby fågelstation.