Så här har människor transporterat sig under århundraden. Häst och vagn. Här ovan ett högreståndsekipage.

Så här såg den viktigaste verkstaden ut - gårdagens bilverkstad. Här borde det även vara en bild på en smedja med hovslageri, men en sån bild har jag inte.

Vägarna sandades inte - det skulle inte fungera när vintern färdmedel var släde. 

Där den här bilden är tagen finns idag en bilväg, väl sandad och saltad på vintern.

Det är märkligt att tänka sig att det bara är drygt hundra år mellan hästen som färdmedel och bilen som en självklarhet. 

Och med en historisk tillbakablick är bilens era mycket kort. Att färdas med häst gav ett helt annat tempo - det tog tid att ta sig någonstans. Avstånden blev annorlunda, vilket gjorde lokalsamhället nödvändigt. 

Slutar med en kul bild, som verkligen visar hur långsam och knölig infrastrukturen var.

Olika strategier i naturen är intressanta. Man kan som talgoxen hoppas på turen och inte lagra mat under hösten. Då krävs många ungar, eftersom många dör svältdöden. Eller så kan man som blåmesen peta in förråd i springor och håligheter - då överlever fler ungar och man behöver inte satsa på mängd. Listan kan göras lång på dylika olika strategier. 

En annan sådan är skillnaden mellan hur klövdjur och hovdjur hanterar sina små. För hovdjur som häst gäller detta:

Full koll hela tiden. Fölet ska gå nära mamma, följa tätt intill. Eftersom hästar naturligt rör sig över stora områden är det nödvändigt. En fölunge på avvägar blir lätt byte för rovdjur. Här lämnas ingenting åt slumpen. En del ston kräver total uppmärksamhet av fölungar under den första månaden - andra litar på de andra i flocken och kan överlåta "barnpassningen" till ett ungsto, men med ett ständigt vakande getöga på vad som händer.

Klövdjur gör annorlunda. Det gäller rådjur, hjortar och älgar, men även kor. Ungen följer inte alls mamman under första tiden, utan hon lägger den på vad hon bedömer som ett säkert ställe. En del rådjurskid blir offer för slåttermaskinen, om de lagts i skördemogen vall, andra kan hittas av räven. Man kan se att antalet tvillingar hos rådjur ökar då rävskabben decimerar rävstammen - färre kid blir rävmat. 

Även små kalvar ligger långt från sin mamma i hagarna. Om man inte vet varför kan man undra om kalven övergivits, men så är det alltså inte. Det är bara ett naturligt beteende.

När kalven eller för den delen rådjurskidet blir större följer det sin mamma på ett annat sätt. Då kan man också se att rågeten och även älgkon rör sig över ett större område. Kalven klarar att följa med.

Men dessa olika beteenden ger olika förutsättningar att klara rovdjursangrepp. Ett sto ser direkt om någon objuden närmar sig - men hinner älgkon uppfatta det? Att kidet trycker så hårt att det inte flyttar sig för slåttermaskinen är oerhört sorgligt och hemskt. Det finns en bonde, som satt en planka med kättingar framför traktorn - då kidet berörs sprätter det iväg och klara sig.

Vi tar vårt hösilage så sent, så då har kiden redan börjat följa sin mamma. 

Strategier i naturen är intressanta. Det finns uppenbarligen olika sätt att få den egna arten att överleva och förökas. Vilka som är bäst? Ingen aaaning - det verkar fungera bra på fler sätt - kallas mångfald.

Än går korna på ängen och njuter av sommaren.

Ovanstående bild är tagen inte långt från jägarnas mecka - godset Öster-Malma i Södermanland. Dovhjort.

Södermanland är ett landskap med många klövdjur, inte bara rådjur och älg, utan också dovhjort, kronhjort, vildsvin och mufflon. Hjortarna tränger undan älgen och framför allt rådjuret. Många, framför allt arrendatorer utan jakträtt, anser att stammarna är för stora idag, betydligt större än vad naturen klarar att föda. De vilda djuren förstör gröda och vallar och arrendatorer vill minska klövdjursstammarna radikalt. Här finns ju inte heller någon varg, som skulle kunna decimera stammarna, utan den enda "predatorn" är människan, alltså jägarna. 

Nu är det så att många gods säljer jakten dyrt - ofta mycket dyrt - och då vill man naturligtvis ge sina jägare "skott-tilfällen", som det heter. För att få dessa stora stammar matar man djuren året runt. Nu förs en diskussion om matningen och då får man höra från jägarhåll att man måste mata, för annars dör djuren av svält. Det är fullständigt absurt. Är det vilda djurstammar vi har i våra marker - eller har dom blivit tamdjur? En effekt av matningen är att unga suggor grisar ett år tidigare än normalt. 

Jägarna får över 50 miljoner kronor varje år av staten för att "förvalta" det vilda. Kan det verkligen vara förenligt med ett förvaltande att hålla djurstammar större än vad naturen klarar att föda? Jag tycker absolut inte det. Att tillskottsutfodra under sträng vinterkyla är en sak - att mata året runt en helt annan. Jag anser att vilda djur ska klara sig på egna meriter i naturen. Stammarna ska inte vara större än vad naturen bär och matning för att hålla onaturligt stora stammar har ingenting med "förvaltning" att göra. Det är uppfödning och ekologiskt förkastligt. 

Nu driver LRF (läs arrendatorerna) en kampanj för att få bort denna matning och jag anser att naturvården bör göra gemensam sak med dom - låt vara av andra skäl, de ekologiska. Mufflon anser jag inte ska finnas alls i naturen - den hör inte hemma här i landet som vild art. Stammarna av såväl vildsvin som dovhjort måste minskas rejält. Jägarnas argument att djuren skulle svälta utan utfodringen visar med all önskvärd tydlighet att det är nödvändigt. Jag anser att vilda djuren ska klara sig på egen hand i så stor utsträckning som möjligt. Normalt varierar storleken på klövdjursstammar naturligt. Det måste jägarna lära sig acceptera. Ibland tycker jag att jägare verkar blödigare än vi naturintresserade. Eller tror dom att vi faller till föga för att det är "synd om" de vilda djuren? Eller tycker inte jägare att vi ska ha en natur i så god balans som möjligt? Var det inte det som var att förvalta? Man undrar....

Sluta mata!! Vad tycker du?

Maken skulle åka tåg till Malmö för någon vecka sedan och hem dagen därpå. Det gav en god inblick i SJ:s för närvarande katastrofalt usla kundorientering.

Först: Från Katrineholm skulle tåget avgå strax före kl 9 på morgonen. Tåget står på perrongen, så verkar ju vara en bra start – men dörrarna är stängda.. Högtalarna meddelar så småningom att tåget är försenat (!). Men det står ju vid plattformen!! Tiden går med flera framflyttningar av tiden utan besked om varför och först 40 minuter för sent dyker personal upp, öppnar tåget och kommer snabbt iväg.

Nu är det så att många har tåg att passa i Linköping, så irritationen är stor, men tågvärden säger sig ha full koll och tåget vidare söderut är försenat även det. Hoppet tänds hos resenärerna.

Men… väl framme i Linköping klockan 10.26 kan man konstatera att tåget söderut avgått för EN minut sedan. Va fan??? Gick det verkligen inte att hålla tåget den lilla tiden?? En timmes väntan i Linköping….

Hemresan börjar bra. Snabbt byte i Linköping mot Katrineholm.

Men… det är + 30° C ute och INGEN luftväxling alls i regionaltåget. Bastu!! Barn gråter förtvivlat i den kvävande hettan och föräldrarna kämpar för att ge barnen luft i de få smala vädringsfönster som finns. Äldre människor ser ut att dåna i värmen. Stämningen är upprörd och förtvivlad. Om någon lämnar en hund eller ett barn i bastuvärme i en stillastående bil knackar polisen sönder rutan – men vad gör man på ett tåg? Det är oacceptabelt att SJ inte har tillstymmelse till luftkonditionering i tågen under sommaren och inte heller ett fungerande nät så man kan kalla på hjälp om någon inte klarar av förhållandena. Som någon uttryckte det: tåg av detta slag ska inte gå på sommaren. Det är bara att instämma.

Kort sagt: nedrivna kontaktledningar, gamla usla gamla tågvagnar, förseningar, brist på samordning för folk som ska vidare vid byten, dålig kommunikation, listan över tågens brister kan göras lång. Är det kanske så att de moderater, som styr, inte åker tåg? Är det bil och flyg för gäller för det fina folket? Jag vet i alla fall att nuvarande ansvarig minister åkte bil medans jag åkte tåg till Stockholm – vi bodde grannar förr i tiden.

Med andra ord: det finns MYCKET att göra för en ny kommunikationsminister. Massor. Max Andersson teckning nedan visar på ett annat problem – ansvarsfördelningen. Eller snarare brist på densamma… Dags att göra som England – lägga ansvaret för spår och trafik under en hatt igen? För som det är nu kan vi inte ha det!!!

Jag har bott i Enhörna både som sommargäst och permanentboende under stora delar av mitt liv. När jag var 6 år köpte föräldrarna torpet Noralund, då ett permanentboende, men helt omodernt med torrtoa och utan el. De senaste 60 åren - jisses vad tiden går! - har det bara varit sommartorp. Vi, min syster och jag, sålde det i början av 90-talet.

Hösten 1988 köpte jag ett litet rött hus i centralbyn Aska i Enhörna. Här fanns tidigare allt - telestation, handelsbod, post, skomakare mm. Nedan syns längst till höger det lilla hus som var första butiken, senare telestation. I slutet av 1800-talet byggdes det stora vita huset, som fortfarande var butik när jag köpte mitt lilla hus.  Huset i vänstra övre hörnet hade varit skomakeri en gång i tiden. Nuvarande ägare hittade massor av skomakeriprylar vid en restaurering.          

Här syns Askas butik från andra hållet. I samma hus fanns posten.

   En till bild, här nere ifrån telestationen. Det huset är idag vanligt boende och restaurerat till oigenkännlighet.          

Även skolan låg i Aska, en stor skola, för det var mycket barn på landsbygden förr. Även detta hus är vanligt boende idag.

Ovanför skolan ligger ett hus, som från början var IOGT:s föreningslokal. Ett pampigt hus, även det sålt som bostadshus. Längst till höger på bilden nedan syns ett litet rött hus - det jag köpte. Det hade varit drängstuga för en gård en bit bort. Det hade kök med kammare och ytterligare ett rum + inrett rum på vinden. Kallvatten i köket och torrdass i vedboden. Så småningom byggde vi till, men den faluröda färgen blev kvar. En fjällpanel med gul plastfärg försvann och vi panelade om.  Minns en person som gick förbi och fnös om "bondromantik", men icke så! Inget är så praktiskt som slamfärg när man ska måla om - bara att borsta av och måla på. Inget tröstlöst slitigt skrapande.

Numer är det stora vita huset rivet och ersatt av ett antal hus med 4 lägenheter i varje - i falurött. Inte så dumt det heller, men man kan ju säga att en epok gått i graven. Idag får man fara till Ekeby närmare stan eller till Södertälje för att handla. Bilsamhället omdanar verkligheten. Aska bys alla hus syns inte så tydligt som på bilderna - numer finns här en frodig grönska och stora träd, som döljer husen. Men den gamla landsvägen genom byn finns kvar. Den slingrar vidare genom byarna mot Ytterenhörna byrka. Den första efter Aska heter Stjärna - så vackert namn och här finns bykaraktären kvar med flera ladugårdar vid bygatan.  

Jag har nog fortfarande en liten klockarkärlek till Enhörna...  

..att tänka före före:

Vinterväg med is - sparkföre. Huvva!!

Gotland en hel vecka - lyxigt. Först Almedalen med ett myller av folk, intressanta samtal och möten - och sedan Fårö och den östra sidans stillhet. Så fint!

Här vår favvovik på Fårö, en vik vi alltid besöker. Karg, men underbart vacker. Den ligger på sydöstra Fårö. Just östra delen av Fårö är så fin, liksom östra sidan av själva Gotland. Inte så mycket turister och med botaniska pärlor.

Några bilder från Visby:

Och lite blomsterprakt: blåeld och salepsrot, en orkidé.

Men Sörmland - hemma - är inte så tokigt. Inte så mycket får - eller lamm som dom heter på ön - men korna ute i vattnet i hettan med sällskap av kanadagäss går inte av för hackor det heller.