Senaste inläggen

Av Gudrun Lindvall - 5 november 2014 20:53

            

Den här bilden gillar jag. Kontrasterna mellan den vita hästen och bakgrundens tunga industristad Bingley i Yorkshire, England, är så läcker. Ryttaren heter Harvey Smith och var en gång i tiden en av världens bästa hoppryttare. Han rider barbacka på en av sina bästa hästar, Warpaint hette den. Sonen Steven - eller om det är Robert - sitter trygg framför far sin. Inga hjälmar eller säkerhetsvästar på den tiden - bilden tagen 1962. På den tiden red man med en tunn kask utan gummisnodd under hakan. Den brukade försvinna under ritten. 

Harvey Smith var en tuff ryttare, som inte bangade för något. Han lever än, 76 år fyller han mellan jul och nyår. Om han fortfarande är en vildhjärna får väl vara osagt, men han ansågs lite som Gossen Ruda - lite tokig och stundtals kontroversiell. Han var en självlärd ryttare, som inte hade dom bästa hästarna, men som med sin skicklighet fick ut vad de kunde ge. Över 50 segrar i Grand Prix och med i två olympiader, Mexico 1968 och München 1972. En fantastisk karriär. Båda sönerna Steven och Robert har ridit olympiader. Efter att Steven råkat ut för en motorcykelolycka innan han fyllde 30 är det tränarrollen som gällt för honom, medan Robert  gjort karriär som hoppryttare. Tredje generationen är på gång. Bilden nedan från olympiaden i Mexico.


               


Det berättas att några kom till farmen för att köpa hopphäst. Harvey bjöd på fika i trädgården, gick och hämtade hästen - och tog ett språng över kaffebordet där gästerna satt. Skröna? Inte vet jag. En gång gjorde han ett V-tecken med fingrarna åt domarna efter en superritt, vilket ansågs anstötligt och gjorde att han förlorade både segern och en ansenlig prissumma. Han var verkligen en av de riktigt stora hoppryttarna - kontroversiell, skicklig och underhållande. 


             

Av Gudrun Lindvall - 23 oktober 2014 16:44

Igår skrev jag om den galna tulpanbubblan, som skapades i Holland i början av 1600-talet och som kulminerade i början av februari 1637. Sedan sprack bubblan.

En av toppnoteringarna var för tulpansorten Viceroy, en vit tulpan med violetta strimmor. På bilden nedan står värdet 3000 till 4200 gulden. Det sista var vad den sålts för på auktionen i Alkmaar den 5 februari 1637 - mer än 8 miljoner kronor om man räknar om utifrån en normallön då och nu. För en tulpanlök!! Hårresande!


                                      

Men inta alla lät sig fångas av detta ekonomiska hazardspel. Bruegel dy skildrade vansinnet så här:


                    

De åtråvärda tulpanerna ses längst ner till vänster, resten är befängda apor - spekulanter, nyrika och sådana som skodde sig på situationen. Han måste ha insett det vansinniga i det hela.

En annan fångade tidens ekonomiska bubbla så här:


                   


Alla följer vad man tror att lyckan och fru Fortuna.

Nu vet vi hur de gick - precis som det gör i ekonomiska bubblor. De som inte haft vett att sälja i tid eller - vilket var fallet för många - belånat hus och hem för att vara med på tåget, dom ruinerades. Holland hade en ekonomisk guldålder före 1637, handeln skapade stora vinster och en rik medel- och överklass tävlade om status, pompa och ståt. Tulpaner blev statussymbolen framför allt annat. Efter kraschen förföll ekonomin. Värden, som man trott fanns, existerade inte längre. Många fick gå från gård och grund och de tulpanlökar man ägde var inget värda. Alla försökte sälja sina lökar samtidigt i hopp om att rädda något av det man satsat - och priserna rasade ytterligare. Precis som vid börskraschen 1929. I morgon den 24 oktober är det 85 år sedan den kraschen. Då stod småspararna i kö för att sälja sin aktier och många stora ruinerades, till exempel svensken Ivar Kreuger, tändstickskungen, som valde att ta livet av sig några år senare pga kraschen - ruinerad. Precis som i tulpankraschen trodde alla på ständigt ökande värden. 

Historien tycks gå igen. Har människan lärt sig? Nja, knappast.. Man tror ännu på ständigt ökande värden och att värdet på bostäder eller aktier skulle dippa vågar många inte ens tänka på. 

Det går att klicka på bilderna för att se dom större.




Av Gudrun Lindvall - 22 oktober 2014 09:11

           


Bilden ovan är från Holland, naturligtvis – tulpanernas land framför alla. Det finns över 3000 registrerade tulpansorter av alla tänkbara färger och fasoner.

Men så har det inte alltid varit. En gång var en tulpanlök en exklusivitet och världens första kända finansbubbla handlade om just tulpanlökar.

Så här var det: Tulpaner finns vilda än idag i Turkiet och därifrån kom tulpanen år 1554 till Wien, naturligtvis via ambassadörer och kejsligheter. Holland hade ett ekonomiskt uppsving på denna tid och en man vid namn Carolus Clusius började odla tulpaner på universitetet i Leiden, där han hade startat ett Hortus academica, en tidig trädgårdsakademi. Den nya rika klassen var intresserad av nymodigheter och många byggde nya palats med tillhörande trädgård i slutet av 1500-talet. Växter som tulpaner med sora färggranna blommor var något nytt för Europa och efterfrågan var stor. Man tog fram många olika sorter, men de strimmiga var de exklusivaste och mest efterfrågade. Tulpanen blev de rikas lyxföremål, det som visade att man hade rikedom och status. 

Priset på lökarna steg och ekonomiska intressen kom in i bilden. Tulpanlökar blev något man investerade i, som konst ungefär. Alla trodde, som alltid, att priserna alltid skulle stiga och många gjorde sig stora förmögenheter på bara några dagar på tulpanlökar. Det fanns tulpanbörser i Amsterdam, Rotterdam, Haarlem, Leiden, Alkmaar och Hoorn. För att hålla igång dessa börser året runt såldes inte bara lökar, utan på vintrarna handlade man med optioner, i detta fall med lökar som redan var planterade och som man fick rent fysiskt sedan de blommat och förökats.

Priserna var hiskliga och steg hela tiden. Folk blev som tokiga. Alla med tillräckligt gott om pengar spekulerade och ville ta del av de enorma förmögenheter, som tycktes finnas i tulpaner. Känns det igen? Den exklusivaste – sorten Semper Augustus – var till slut värd 30 000 gulden för en enda lök. Det motsvarade ca 200 normala årslöner, en årslön var ungefär 150 gulden alltså, ca 60 miljoner räknat på svensk årslön på 300 000 kr. Inte undra på att folk drabbas av hysteri. För 30 000 gulden kunde man köpa tre präktiga borgarhus i Amsterdam eller ett slott i Italien. Om tulpansorten verkligen såldes för detta belopp eller inte eller bara värderades till det finns olika uppgifter om. Den var nämligen så exklusiv att endast två personer hade den i odling och eftersom den var svår att föröka, så ville man inte sälja. Eller kanske sparade och spekulerade man för länge…

Nåväl..

Den 5 februari 1637 peekade hysterin. Då hölls en auktion i Alkmaar, där en option på  sorten Viceroy gick för över 4 000 gulden och Admiral van Enkhuisen för över 5 200 gulden. En god årslön var alltså 150 gulden. Om man räknar på en svensk årslön på 300 000 ger det ett pris på över 10 miljoner för en lök av Admiral van Enkhuisen!!!

Nu fanns ju inte nätet på den tiden, för egentligen hade bubblan redan börjat spricka två dagar tidigare på auktionen i Haarlem, där inga lökar hade sålts till utropspriset. När nyheten spreds kraschade tulpanmarknaden och massor av folk blev ruinerade.  

Idag kostar inte tulpanlökar speciellt mycket och det känns befängt att tulpanhysterin alls kunde inträffa, men med konst, aktier och bostäder beter vi oss likadant idag. Bubblor. Men Holland, som började exportera tulpaner under 1600-talet, lever fortfarande på tulpanlöken till stor del. Det tar ca 7 år från frö till blomma för en tulpan och sedan kan man dela löken i smålökar. Tulpanfälten i sig är en fantastisk syn och drar mycket turister.  

Semper Augustus såg ut så här: 


                      


Den var egentligen en sjuk sort och påstås ha gått ur tiden. Dess striering berodde på att löken var angripen av ett mosaikvirus, som gjorde löken mjuk och svår at föröka. Så denna raritet anses vara borta. Liknande sorter finns dock idag.


Av Gudrun Lindvall - 13 oktober 2014 11:54

För 10 år sedan föddes en oerhört vacker liten fölunge hos oss. Mamman heter Grytåsa Kryddan och det här var den första fölungen, som föddes här. Pappan heter Rooar och båda är stamboksförda connemaraponny. Vi hade på skämt kallat honom den lilla krumeluren innan han var född och så när han kom hade han en liten sväng på bläsen - en krumelur. Så han fick heta Krumelur.


                       

Två dagar efter Krumelur föddes Slyngur, vår första islänning, och det dröjde inte länge så rasade pojkarna omkring och hade så kul med varandra, så olika i utseende och rörelsemönster. 

När dom var 4 år reds dom in och deras vägar skiljdes. Slyngur såldes snabbt, men inte Krumelur. Han blev kvar och utbildades av grannen Anna, en duktig liten vuxen ryttare. Krumelur blev inte så stor, C-ponny på 1.37 Vi for på lite småtävlingar med honom och det tyckte han var kul och så på våren när han skulle fylla 6 såldes han till Annie Waldener för att bli tävlingsponny i hoppning. Annie ägde också Krumelurs helbror, den ett år yngre och lite större Koriander. 

Tävlingskarriären har varit mycket framgångsrik och Krumelur tävlar i de högsta klasserna och har placering i Msv A, som bara anordnas några gånger per år i Sverige, 1,30 höga hinder. Han är tuff och orädd och matchas perfekt av Annie, som är mycket duktig, något vi såg redan då hon provred.

I lördags återsåg vi vår pojke. Han bor i södra Småland, men i lördags tävlade han i Södertälje och då tog vi chansen. Krumelur kände igen oss och var så fin!


                        

På fredagen hade han kommit 3:a i en LA, men på lördagsmorgonen ville inte killen - han tycker inte om att sova borta - utan Annie fick sig en luftfärd själv över ett hinder, så förhoppningarna var inte så stora inför den viktigaste klassen, en tävling till vilken man kvalat och de bästa 20 från olika håll i landet skulle göra upp. Tävlingen hette Swedish Riders Trophy och var en klass Msv B, 1.20. 

Startordningen var omvänd, morgonens bästa sist, så Annie startade först. Vi förvånades över både Annies och hennes mammas lugn - ingen tävlingshets alls. Skönt.

Och så kom han in på banan, vår lille föstfödde, med öronen spetsade och mycket koncentrerad på hindren. Lite seg tyckte nog Annie att han var, för hon röt lite åt honom för att skärpa till prestationerna. Döm om vår förvåning och stora glädje när det hela var över HELT FELFRITT!! Snyggt, lungt och koncentrerat, en mycket snygg prestation. 

Det här var C-ponnydelfinalen. 8 skulle vidare till den stora finalen med de andra ponnykategorierna i Flyinge i slutet av november och när de 17, som kom till start, hade gjort sitt så var det 6 felfria till omhoppningen. Krumelur var finalklar!!

Nästa utmaning - att blir placerad och få rosett mm. Tittar man på storleken i C-ponnykategorin så undrar man verkligen hur man mäter. Krumelur är alltså 1.37 och en maxad C-ponny får vara 1.40, men Krumelur ser ut som en pytt jämfört med de andra. Det verkar rätt orättvist och egentligen borde det vara kontrollmätning på tävlingsplatserna. Då hade det nog inte blivit många kvar i klassen...

Krumelur gick ut först och gick till vår stora glädje felfritt även i omhoppningen. Den bedriften klarade bara två till, men med bättre tid, så KRUMELUR BLEV TREA!!!!! Imponerande!!! STORT grattis till Krumelur och Annie.


                  

Visst ser han liten ut jämfört med dom andra. Alla de andra placerade på bilden var importerade från Irland med okända härstamningar. Krumelur är ren connemara och jag ger mig attan på att det finns connemara i flera av dom andra. Av alla 17 som startade var bara 5 svenskfödda. Man undrar varför.

Tydligen är det på modet att rida irländskt. Det är skit tycker jag. För det första betyder det att man stödjer den hästhandel, som tar in tävlingshästar till Sverige och transporterar slakthästar tillbaka, ofta till Belgien. Sedan är det så att hästhandlandet har många baksidor - svarta pengar, tydligen brist på pass eftersom härstamningen är okänd, vilket borde vara omöjligt inom EU mm. När jag för 11 år sedan gjorde en utredning om långväga transporter var den här delen av hästvärlden något jag inte trodde existerade - den är inte bara vacker...

Man kan ju också fundera en del över den svenska aveln. Har den misslyckats? Inom connemaraveln har vi haft fantastiska hopphingstar som Holens Ingolf, Krumelurs farfar, och Poetic Justice, som båda lämnat massor av tävlingsponnyer. Har det därefter gått snett i connemaraaveln? Har man inte värderat prestation, utan bara tittat på utseende? Vi visade Krumelur, men han ansågs för ädel. För många år sedan korsade man in några araber i connemararasen på Irland för att få dom lite ädlare, något som slog igenom på mamma Grytåsa Kryddan. Hon hade också en mycket stor och bra galopp och fick fyra avkommor, som tävlat Msv B eller högre. Elitsto blev hon! 

Ungarna vill ha relativt ädla tävlingsponnyer med bra galopp. Det måste vara fullt möjligt att få fram sådana ponnyer i Sverige!! Kanske dax för uppfödarpremier till bästa svenskfödda ponny i klasserna för att stimulera till en annan inriktning på aveln? 

Vi är så stolta över vår Krumelur - han motsvarar verkligen alla våra förhoppningar. Fortsättning följer....


                        




Av Gudrun Lindvall - 21 september 2014 11:05

För några år sedan var det det här som var drömmen för många i min generation:


                                        

Men inte längre. Dels blir det rätt ensamt att sitta på en motorcykel, även om man kör ett gäng. Och dessutom sliter det på äldre ryggar att sitta stilla i samma position länge. Så motorcykeln byttes mot denna:


                                         


Husbilen. Hustrun och hunden kunde vara med och friheten kändes lika stor som på motorcykeln, men så oändligt mycket bekvämare...

Men vi har inte fallit för någon av dessa trender, däremot för den senaste:


        

Solpaneler för elproduktion. Om en månad ungefär så börjar dom sättas upp och det ska bli så KUL!! Det är för det första billigare än motorcykel och husbil och dessutom ger det ju pengarna tillbaka i sinom tid.  Och man känner att man bidrar till en framtida utveckling. Vi sätter upp 39 solpaneler på stalltaket, som vetter mot söder och aldrig har skugga - ett perfekt tak med andra ord. De 39 ger ca 8 800 kWh. På sikt och när vi får råd sätter vi upp 21 till och fyller då nästan hela taket, ca 100 kvadratmeter. Då produceras 13 500 kWh. Eftersom vi har Johan Ehrenbergs solkulle i Katrineholm där vi bor, där han testar allt nytt som kommer vad gäller solpaneler och vindkraftverk, så blir det dom som sätter upp panelerna. Vi kan få över en krona på den el vi levererar och med bidragen från länsstyrelsen kommer den första delen att kosta drygt 100 tkr. Som det ser ut nu lär vi få vänta några år på bidragen, om inte den nya regeringen anslår mer pengar än den gamla.

På årets Amedalsvecka myntades ordet prosument - en person som både producerar och konsumerar energi. I Tyskland finns ett par miljoner såna människor med små solpanelanläggningar och i Japan exploderar intresset just nu i efterdyningarna av Fukushima. Jag tror att många i Sverige är jätteintresserade av att producera egen el. Priset på paneler har sjunkit rejält och det är mycket billigare nu än när vi räknade på det för några år sedan. Dessutom har många i min generation så lite lån på sina hus att man få billiga bottenlån med historiskt låg ränta, under 2.5 %.

Kanske tröttnar man på husbilen och vill göra något som märks för framtiden istället, även för den framtid som finns längre fram - efter vår generation. 

Solpaneler är grejen.                         




Av Gudrun Lindvall - 12 september 2014 22:00

                      

Av Gudrun Lindvall - 29 augusti 2014 19:51

Jag har följt Bardarbunga under den sista tiden och suttit och kollat web-kamera -  och så kommer utbrottet mellan midnatt och kl 2 på natten. Och så är det över..... Lite besviken faktiskt - det blev bara en liten pyspunka. Nu ser det ut så här:

                    


Så här såg det ut i natt:

                     

Island är fantastiskt, men samtidigt ett geologiskt helt galet land. Tänk att bo mitt på en spricka, som vidgas hela tiden och i och med detta ha en förbindelse rakt ner i magman. Jordbävningar hör till vardagen och hotet om utbrott finns där hela tiden. Om ett utbrott sker under en glaciär smälter massor av is och man får störtfloder. Lavan som möter det kalla vattnet blir till askmoln med glasnålar - det som skedde 2010 i Eyjafjallajökul. 

                  

Bardarbunga ligger nordväst om Grimsvotn, precis där sprickan grenar sig. Vulkanutbrottet i natt var ett utbrott norr om Vattnajökul, alltså norr om iskanten och därför blev det ett rent lavaflöde från en spricka på ca 150 meter, ingen farlig aska och inga vattenmassor alltså. Det kunde blivit värre och vad man tror nu så har spänningarna släppt och det hela är över. 

Jag förmodar att många är lättade på Island. Det är en helt annan sak att sitta här och vänta på skådespel än att bo där.  Men det skulle vara spännande att vara med nån gång och se det i verkligheten - på lagom avstånd....

Presentation


Lite tankar om diverse - till lättsam läsning för dig.
Bilder © jag, om inte annat anges.

Kalender

Ti On To Fr
    1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2023
>>>

Tidigare år

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards