Lille Hagrid har kommit hem. Men låt mig ta det från början:

För tre år sedan föddes en liten fin fuxkille i en av våra hagar. Båda föräldrarna var svarta, så det var med viss förvåning vi konstaterade att vi fått en ljus fux - en supertrevlig liten kille. Han föddes i flocken av ston med en mamma, som tog väl hand om honom och faktiskt föste fram honom till oss för att hälsa när han bara var några dagar gammal. Det var hennes första föl och ofta brukar det vara tvärt om - den nyblivna mamman vill ha sin fölunge alldeles väldigt för sig själv - men inte Hagrids mamma Vilja. Det är hon som ligger till vänster på bilden nedan. Stoet med täcke är mormor Spes och de andra är moster Frigga och hennes kompis Odda, alla mycket nyfikna på det nya fölet.

Han fick alltså heta Hagrid från Västra Vegred.

Hagrid växte till sig, var trevlig i allt och trivdes bra med sin kompis Hedvig.

Men små hingstpojkar behöver andra små hingstpojkar, så Hagrid fick växa upp i pojkflock utanför Enköping, där hans far bor. Han heter Seidur från Gröna Gången. På bilden nedan ser man Hagrid högst upp - han har en liten vit fläck på överläppen. Den vita hingsten till vänster är Hagrid farfar Ypsilon frá Holtsmula. Unikt att få träffa sin farfar om man är en hingstunge, men en bättre fostrare än en äldre hingst finns inte. Inga dumheter tolereras.

Under året som gått har vi funderat på vad som ska hända med Hagrid. Han är valack numer. Det underliga är att min hjärna alltid sagt: Jamen, Hagrid ska ju hem. 

Va? Ska han hem? Vad menar du, hjärnan? Ska jag ha honom som min ridhäst, eller vad då?

Nu är Hagrid sutten på. Allt har gått jättebra och denna coola kille är med på allt. 

Han är inte färdigväxt än, så vi får ta det lugnt i vinter, tänkte vi, och planerade för att ta hem honom, precis som min hjärna alltid sagt.

Men...

Grannen Kicki följde med för att titta på honom och föll som en fura. Nu är han hennes och han kom hem (!). Nu går han i en hage på andra sidan vägen med utsikt över hagen där han föddes, återbördad till fagra Lerbo. Så roligt och vi glädjer oss åt att kunna följa denna goa fina kille framöver.

Så han skulle hem!

Synsk? Man undrar....

Nu är den klar, makens restgarnsväst. Han fick bestämma själv hur den skulle se ut och det blev lite Island över den - mörk och röd lava, den ljusa grönskan, islandshästar och snöstjärnor. Så här:

Det blev inte bara restgarnen - fick köpa till ett nystan Kaunis, som är färgat så färgerna växlar. Kul att sticka i, för man vet inte riktigt hur det blir. Den som tittar noga ser att hästana ser lite olika ut. Eget mönster. Hade en mössa vars hästar jag har ritat om några gånger. Till slut blev jag nöjd och det gör inget att dom är olika, tycker jag.

Jag tror att jag ska sticka en hästtröja åt mig också... 

En mycket läsvärd pocket. Man säger va?, stönar, förfasas och förvånas. Och får många, i alla fall för mig, nya insikter/tankar. Klart lärvärd nu när sommaren har tagit paus.

En stad vid vattnet - Stocholm. Bilden tagen mot Söders höjder, en i mitt tycke mycket vacker bild. De olika fasaderna med oregelbundenheterna, de olika färgerna och byggnadssätten ger liv åt bilden och man ser verkligen hur de klänger sig fast vid klippan. Det syns tydligt att här finns en historia med hus från olika tidsåldrar. 

Men det kan se ut så här i en kuststad:

Det här är Dover i södra England, bilden tagen från strandpromenaden. Ett i mitt tycke fruktansvärt komplex stänger hela vyn - bakom finns själva staden. I bakgrunden syns Dover Castle. Det var därifrån och i de många gångsystemen i berget, som man planerade de stora angreppen och landstigningarna i Frankrike i slutet av andra världskriget. I gångsystemen fanns allt man behövde: sjukhus, sambandscentral mm. Plats för flera 10 000-tals soldater. Dover var oerhört ansatt av tyskarnas bombardemang under kriget och hela hamnområdet var totalt demolerat. Efter kriget gällde det bara att få till stånd bostäder åt folk. Ingen ifrågasatte komplexet. Så man kan säga att även denna bild visar en historia - en modern och helt annorlunda än den svenska. Vi frågade om man inte ångrade bygget idag, men det verkar inte så. Kriget finns kvar i minnet. 

Läser just en bok om 30-åriga kriget. Europas historia är färgad i blod. Måtte det inte ske igen!

Den här bloggen skrev jag för några år sedan och den tål att upprepas:

Historien om schimpanserna och bananhögen kommer här..

Det var så här: utanför en forskningsstation någonstans i Afrika la man ut bananer till schimpanserna – en liten hög. Flocken kom dit, slog sig ner och åt upp bananerna. Man fick chans att se dom lite på nära håll och filma dom. En dag kom en felleverans och man fick massor av bananer så högen blev rejält större än vanligt. Och nu hände något oväntat. Schimpanserna fick totala spader. Dom samlade bananer, slogs som attan, rev och slet och betedde sig helt annorlunda än dom brukade. Dom blev som galna. Som tur var filmades även det och jag har sett filmen, som visar det normala och dagen med jättehögen.

Hur förklaras detta? Varför var det lugnt och fint utan bråk då det fanns lite bananer, men osämja, ett hejdlöst samlande och fullt krig då det fanns mycket bananer? Man tycker ju att det borde varit tvärt om – men icke. Inom zoologin förklarar man det med att schimpanserna blev överstimulerade och därför inte kunde hantera situationen. Det man skulle kunna kalla för solidaritet inom flocken var som bortblåst. Det blev bara den egna tillfredsställelsen som räknades.

Parallellen till vårt överflödssamhälle är naturligtvis slående. Vi behöver inte varandra egentligen för överlevandet – det går att kosta på sig att vara egoist. I ett samhälle med mindre tillgångar är man mer beroende av varandra – om jag hjälper dig idag så hjälper du mig i morgon. Det ”lönar sig” att dela med sig. Det egotrippade tankesättet leder bort från solidaritet och generositet. Den girighet vi sett under de sista åren blir legitim – man blir inte ”utstött” ur flocken för att man så totalt visar sina hemskaste sidor – att roffa åt sig så mycket man kan. Det blir istället nåt smart och självklart…

Man kan lägga till: det goda solidariska samhället tycks vara på väg bort. Människor är allt mer benägna att dela in världen i vi och dom, trots att vi genom modern teknik kommit varandra närmare. Det är för mig helt obegripligt. Varför försvinner viljan att hjälpa människor i krig och nöd i takt med att vi får det allt bättre? Och varför blir vi allt mer missnöjda med allt? Visst, det finns en nyfattigdom i Europa, men den är egentligen orsakad av samma sak - oviljan att dela med sig och indelandet i vi och dom. Dom rikare blir allt rikare och gör som schimpanserna - roffar åt sig. Dom som har allt mindre blir allt missnöjdare när dom ser skillnaden och försöker hitta syndabockar, något som de opportunistiska främlingsfientliga partierna utnyttjar. Otäckt. 

Man undrar - vad ska ske framöver? Framtiden oroar.

Tornseglarholken är på plats, så långt upp jag vågade klättra. NU väntar vi bara på hyresgäster..

Det har varit en trist maj, kall och blåsig. Lite lurad känner man sig allt. Mycket av det våriga och roliga trädgårdsjobbet har fått stå tillbaka och vi har till och med eldat i kakelugnarna de senaste dagarna. 

Kanske hr det varit så här?:

Nu vill vi ha sol och värme!

Vår första islänning, Spes frá Hnjúkahlíd, har lämnat oss, 24 år gammal. Hon är mycket sörjd och saknad, både av 2- och 4-beningar.

Spes föddes på norra Island år 1991och hade fina föräldrar. Hon kom till Sverige när hon var 10 år, avelsvisades till första klass och har sedan fått 7 föl varav 6 hos oss. Hon hade en dotter på Island, men hon är borta, liksom Pila, som föddes i Sverige innan vi köpte henne. Pila dog i en fölning, men det finns fina avkommor efter henne. 

Hos oss fick hon Slyngur, Röskja, Jarfi, Vilja, Ketill och Frigga, alla med tillnamnet "från Västra Vegred".

Man kan se på bilderna att Spes har blivit äldre. Frigga kom 2010 och hon är den enda vi har kvar. Jarfi är död och de övriga har vi sålt. Vi har även en tre-årig kille efter Vilja kvar. Spes är även mormor till en liten hingstunge, som Röskja fått i år. Alla har fått hennes milda och underbara sätt - allt har varit enkelt med dom.

Spes var en drottning med massor av utstrålning, integritet och karisma. Hon syntes i hagen, även om hon inte såg mycket ut för världen - relativt liten. Alla ungarna blev ädlare och högbentare än hon själv. Kanske var det lite snålt med maten på Island under hennes uppväxtår? Hon fick relativt stora föl och vi var alltid med när hon fölade. En gång följde hon med själv hem genom hagen. De andra var tydligen tillsagda att stanna, för ingen följde med. Man visste alltid när det var dags - tydliga signaler med fyllt juver, vaxproppar och hela köret. En erfaren och perfekt fölmamma. 

Vi betäckte henne samma år som Frigga föddes, men det ville sig inte, så då fick hon bli pensionär. Hon har gått här med sin sista dotter, kompisen Garún och hennes ungar och haft det prima.

I torsdags morse förra veckan hittade jag henne i hagen mycket sjuk. Nu ligger hon begravd med utsikt över gården.

Tack för allt lilla Spes. Du var en underbar häst och vi är så tacksamma att ha fått lära känna dig. Vila i frid.