Den här berättelsen skrev jag för många år sedan åt mina systerdöttrar. (Fattar inte varför stilen bir kursiv - lyckas inte så bort det)... här kommer första kapitlet:

Den här historien handlar om Lina och lite om Viktor. Dom går i första klass båda två. På deras skola finns bara en förstaklass, skolan är rätt liten. 

Första ska du få veta lite mer om Lina. 

Lite mer om Lina

Linas föräldrar har en gård en bit ifrån Lindåsen, som byn heter. Lina är äldst av sina  syskon och lika ljushårig som dom andra. Hon har en lillebror, som heter Ove och är 5 år och en liten syster, som nästan bara är bebis. Hon heter Cecilia. Gården dom bor på heter Ekeberga. 

Lina var lite blyg när hon skulle börja i skolan. Det kanske inte var så konstigt. Hon var liksom mer van vid katter, hundar och kor än andra barn. Gården ligger en bit in i skogen och har man så mycket djur finns det inte så mycket tid över att skjutsa Lina till kompisar. Så Lina kände inte så många andra barn. På somrarna kom Märta från stan och bodde i en stuga en bit från gården. Det var deras sommarhus, bara. På vintern var dom aldrig där.

Märta var ett år äldre än Lina. Hon cyklade från stugan till Lina nästan varje dag, i alla fall om det inte regnade. Märta var snäll, men hon var rädd för korna. På somrarna går korna i hagen och äter gräs, men flera gånger om dagen ska dom tas in i lagården för att mjölkas. Det brukade Lina och Ove sköta om. Lina var aldrig rädd för korna. 

”Daska till den med pinnen, bara!” hojtade hon åt Märta, när en ko ville nosa på henne. Men Märta blev jätterädd och kröp ner i diket. Ove skrattade så han höll på att kissa på sig. 

”Tror du hon tänker äta upp dig,” hojtade han och räckte ut tungan åt Märta. Då blev Lina arg. 

Dumma unge, tänkte hon, man kan vara rädd för så olika saker och Märta är inte van vid kor, så är det bara. Hon sprang bort till Märta och hjälpte henne upp ur diket. 

”Du får inte visa att du är rädd,” sa hon. ”På dom bara, dom vet vart dom ska gå och dom bara dummar sig med dig. Titta nu!”

Hon gick emot kon, som stod och blängde.

”Du ska vara snäll mot Märta,” ropade hon. ”Gå hem med dig!” 

Och tänk, kon såg nog lite skamsen ut, tog en tugga av gräset och vände hemåt.

”Där ser du,” sa Lina. ”Dom är faktiskt rätt snälla egentligen.”

Lina och Märta hade så himla kul tillsammans. Märta visste så mycket om saker Lina inte hade en aning om. Dom låg i höet på skullen och Märta berättade om länder hon hade besökt, sandstränder hur långa som helst och konstig mat hon provat. 

”En gång åt jag orm,” berättade hon.

Tänk, äta orm! Va läskigt! I Linas familj åkte man inte bort så där. Dom hade ju korna, som skulle mjölkas varenda dag, inte gick det att åka ifrån dom, inte. 

Sommaren innan Lina skulle börja i skolan pratade dom mycket om det. Lina var lite rädd. Tänk om alla andra kände varandra och så kom hon. Tänk om ingen ville vara med henne.

”Du som inte är rädd för nånting här, hur kan du vara rädd för några ungar,” retades Märta. ”Daska till dom med pinnen bara!” Dom skrattade.

Ja, hon fick väl göra det då, om dom var dumma.

Märta hade en bästis i stan, som hette Louise. Ibland hälsade hon på Märta i stugan. Louise hade ett stort brunt hårburr och var lite tokig av sig. Ingenting var hon rädd för, hon klättrade i träd som en apa och kunde göra volter utan att ta i marken. En gång klättrade hon upp på lagårdstaket, men då blev Linas pappa arg.

”Jag vill inte veta av att ungar dråsar ner från taket och slår ihjäl sig,” röt han. ”Ner med dig!”

Louise hoppade ner och landade mitt i en komocka, men hon bara skrattade. Du vet väl vad en komocka är? Inte? Jo, det är kobajs det! Louise blev alldeles kladdig ända upp på knäna, så dom fick spola henne med vattenslangen. Sen klädde dom av sig allihop och hade vattenkrig med slangen. Tänk vad kul man kan ha om man är flera, synd att dom inte bodde i stugan hela året!