Är det redan vår på gång? Vädret antyder ju det, men ljuset saknas än. Men första frökatalogen har kommit och med den startar hjärnan planera... Trädgårdsböckerna börjar glöda i bokhyllan och vill bli lästa igen. Man faller till föga.

Trädgårdsåret som kommer innehåller som vanligt diverse: Vi ska bygga vidare på vår anläggning bakom uteplatsen. Två stora rabattlådor ska bli klara där och - jippi! - nya växter måste planteras i dom. Att plantera nya växter är en ren njutning. Vi brukar ta minst en tur till Löta, plantskolan med alla rosorna utanför Eskilstuna. Här finns alla sorters rosor på ytor av ca 3 fotbollsplaner, man säljer till andra plantskolor. En tur under rosblomsttiden är en upplevelse för öga och näsa. Om vi är stadda i kassa så far vi till Zeta vid Kungens Kurva. Zeta får nog betraktas som plantskolornas plantskola. Men det brukar bli dyrt!

Vi ska totalrenovera vår köksträdgård. Verkligen total. Gräva upp alltihop och göra om. 

Vi har en grävd brunn, som vi inte någonsin kommer att nyttja igen. Det är lite läskligt att ha den där - tänk om en häst kommer lös och trampar igenom brunnslocket, som i och för sig är superförstärkt, men i alla fall. Nu funderar vi att fylla igen och så göra en rund rabatt där. Med rosor... Skulle kunna bli fint. En risig gammal ölandstok har vi funderat på att riva upp flera år - kanske blir det av i år. Vi har hittat rester av en julros, som bara är ett blad, men som vi ska försöka ge en ny chans. Och vad gör man med en kvittenbuske, som jag inte tycker om, men som trivs där den står? Kanske ger den vackrare grannar? 

Dags att börja planera!

Så är det jul igen.. Det blir en grön sådan i år. Svårt att hålla rent och snyggt inne med 28 leriga tassar, men det får gå. Lovar att bli mer aktiv på bloggen 2014 än jag varit i december i år.

Här en fin bild från vår dal:

Det är inte vårt hus, utan grannfastigheten. Den gränsar till vår vinterhage och kommer nog att bli till salu i år. Vi hoppas på permanentboende, men huset har bara kallvatten och torrtoa, men fullt möjligt att bygga till och modernisera.

Som synes av bilden är byn på andra sidan kullen om inte intakt så i alla fall delvis kvar - inte helt skiftad. Det fanns en by även på vår sida av dalen, men där är gårdarna spridda. Våra hus byggdes då och man inser att man tog till vara på det gamla - vi har inte två innerdörrar som är lika. Några är 1700-talstunna och på någon sitter gamla beslag kvar, söndersågad tyvärr. 

Nu går vi mot ljusare tider - i kväll vänder det. Härligt!

GOD JUL och GOTT NYTT ÅR.

Det här var den första akvarellen, som gjorde att jag blev intresserad av Anna Gardell-Ericson. Jag har fotat den ur en bok, så de koncentriska oranga ringarna ska tänkas bort.

Den fanns på nätauktion, men blev för dyr för mig.

Nästa jag bjöd på var den till vänster nedan. Den kostade knappt 5 000, medan den snarlika till höger hade gått för det tredubbla. Dom är lite intressanta, för den högra är så där dämpad i färgen, som franska måleriet brukar vara, medan den vänstra är klarare. Många konstnärer tyckte vid den tiden att det svenska ljuset var för skarpt och det tog tid innan man återgav det som det ser ut. Sedan blev det på modet i och med en spirande nationalism.

Den till höger är egentligen mycket större än den vänstra. Ofta gör hon fler tavlor av mycket lika motiv, som ovan. Massproduktion eller inspiration - man undrar... Hon lär ha varit mycket tekniskt driven och gjorde en akvarell på en eftermiddag. 

Här kommer några till:

Vi får väl se om jag hittar nån jag absolut måste ha och råkar vara stadd i kassa just då, så kanske....

Som tidigare nämnts fanns det ett antal duktiga kvinnliga konstnärer runt sekelskiftet 1900. En av dom var Anna Gardell-Ericson. Hon föddes 1853 i Visby som dotter till stadens stadskamrer. En liten borgarfröken med andra ord. Föräldrarna var mycket intresserade av konst och musik och Anna visade sig ha talang för bådadera. När hon var femton år skrevs hon in på konservatoriet i Lausanne i Schweiz för att utveckla sitt pianospel. Man hade hittat en familj, som hade släktingar i Visby, så det kändes tryggt.

Samtidigt skrevs Anna in i herr d’Andirons målarskola och det dröjde inte länge förrän breven hem klart visade vad Anna fann mest nöje i – måleriet. Efter ett år kom hon hem, men skrevs snart in i målarskola i Stockholm. 1876 fick hon medalj och diplom på världsutställningen i Philadelphia. 1879 for hon till Paris, ett måste för dåtidens konstnärer. Det franska friluftsmåleriet inspirerade. Hennes tavlor med sin friskhet och charm fick stora framgångar och mycket god kritik både i Frankrike och England. År 1881 fick hon kontakt med en etablerad konsthandlare och månadsbetalning – hennes tavlor sålde bra.

Och så äktenskap med en manlig konstnär, Johan Ericson, även han landskapsmålare. Bröllopet stod 1882 och 1884 kom första barnet. Nu skulle man ju tro att hennes konstnärskap var till ända, men det var det inte. Familjen flyttade till Göteborg eftersom koleran härjade i Frankrike. Eftersom Anna var mer etablerad än Johan och drog in en rätt ansenlig summa pengar varje månad var det Johan, som kom att ägna sig mer åt undervisning än måleri framöver. Anna fortsatte att måla sina akvareller – alltid utomhus. Motiven hämtades från Västkusten och Gotland. Hon dog 1939.

Idag kan man hitta många akvareller av henne på auktionssidor. Dom brukar kosta från ca 5 000 kr och uppåt.

Här kommer några exempel på hennes måleri:

Och sist en bild på Anna i sitt för tiden typiskt möblerade hem. Det ska vi jämföra så småningom med en annan samtida konstnärs - Karin Larsson.

i mitten av 1800-talet började bojorna kring de borgerliga kvinnorna lätta något. Det fanns ett kvinnoöverskott och nåt måste dom ju göra när äktenskap inte var möjligt. Försörja sig närmare bestämt.För konstnärligt begåvade kvinnor öppnade Kungliga Akademien för de fri konsterna Qvinliga Afdelningen år 1866. Många framstående konstnärer utbildades. Omkring 1900 såg männen sina domäner hotade - kvinnorna var skickliga och tog både stipendier och utställningsplatser - så man började skriva ner kvinnors konst och kallade den infantil mm nedlåtande omdömen. August Strindbergs beskrivningar av kvinnor under denna tid är som exempel inte nådiga, men även en sk kvinnosakskvinna som Ellen Key ansåg att en kvinna, som gift sig fick välja bort konsten för kärleken. I början av 1900-talet försvinner kvinnorna från scenen. Först i nutid har de blivit återupptäckta och man kan hitta deras tavlor på kvalitetsauktioner igen, tex Anna Gardell Erikson, som jag skrivit om tidigare. Anna Nordlander har fått ge namn åt museet i födelsestaden Sollefteå. 

Nåväl, under slutet av 1800-talet var det generellt ett uppsving för konst. En, som man förr tyckte gav upp konsten för kärleken, men vars konstnärsskap omvärderats, är Karin Larsson, hustru till Carl. Hon kom in på Akademien 1877 och var kvar där till 1882, då en fortsatt utbildning i Paris hägrade. Därifrån for hon sommaren samma år till byn Grez - och träffade Carl. 

Carl hade 1879 skrivit en nekrolog över Anna Nordlander, som dött 1879. Först beskrev han hennes konstnärsskap, men så kommer det: " Ty ryser mitt hjerta när jag ser detta svagare käril - qvinnan - kasta sig in på de områden mannen vant sig betrakta som sina, och der med oftast beundransvärd seghet överanstränga sig, småningom tvina eller torka bort, för att en dag duka under." 

En för den tiden rätt känd konstnär, Eva Bonnier, lär efter detta haft väldigt svårt för herr Larsson. Man kan undra vad Karin tyckte - då var hon inte närmare bekant med Carl än. Kvinnorna på Akademien kunde ju inte leva samma bohem-liv som männen, utan det var släkting eller jungfru i släptåg som gällde. Gamänglivet och festandet var inte för kvinnorna.

Karin var en fin akvarellist, men hennes stora konstnärsskap kom att handla om heminredning och textil. Mer om det en annan dag.

Man trodde väl inte att det var möjligt, men de senaste fyra åren har 441 nya arter upptäckts i Amazonas. Här finns alltså fortfarande en biologisk mångfald, som vi inte känner till, för troligen finns det fler arter att upptäcka, framför allt bland riktigt små organismer. 

Den lilla apan på bilden är det enda däggdjuret som upptäckts; en ny art av springapa som fått det latinska namnet Callicebus caquetensis. Speciellt med apan är att dess ungar spinner som katter när de är riktigt belåtna.



Förutom apan har man hittat 258 nya växter, 84 tidigare okända fiskarter, 58 nya groddjur, 22 nya kräldjur och 18 nya fågelarter.

Man kan ju undra vad vi ska ha allt detta liv till och då man man för det första säga att frågan är felställd. Arterna behöver inte alls motivera sin nyttighet för människan för att ha ett berättigande. Just Amazonas ekosystem är gammalt och däri har varje art hittat sin speciella nisch - sätt att leva - och är beroende av andra, som är beroende av den.

För det andra kan många arter vara just nyttiga för människan. De allra flesta mediciner härrör från substanser man funnit i naturen, penicillin är ett exempel på det. Idag har vi inga effektiva botemedel mot virus och vi vet att alltfler bakterier är recistenta mot de flesta penicillinsorter. Finns nya botemedel i någon av de nyupptäckta arterna kanske?

Och för det tredje är det arten Homo sapiens - vi människors - aktiviteter och skövlande som hotar massor av arter, i allra högsta grad även i Amazonas. Här avverkas med en hastighet av tre fotbollsplaner per minut! Det blir boskapsrancher och palmoljeplantager i världens regnskogar - hoten ser likadana ut över hela världen. Vi människor har alltså ett enormt ansvar för den gigantiska 

artutrotning som nu sker - faktiskt den snabbaste man känner till. Det är troligt att många arter i Amazonas inte kommer att hinna upptäckas innan dom är borta. Sorgligt.

Vem som målat ovanstående tavla tror jag nästan varenda svensk kan svara på - naturligtvis Carl Larsson. Stilen ät lätt igenkänd och bildena spridda och väl kända. Det finns massor av fina akvareller av Carl Larsson, där motivet oftast är familjen i Dalarna. Gården i Sundborn fick familjen i arv - egentligen var det hustru Karin som fick den.

Men så där ser inte alla Carl Larssons tavlor ut. Vad sägs om denna:

Den här är målad betydligt tidigare än den första. Om just den här tavlan minns jag:

Jag var inte så där framstående i teckning på gymnasiet och betyget därefter, men jag har ett gott bildminne. I ämnet ingick även konsthistoria och en gång visade teckningsläraren ovanstående bild och frågade om nån kunde gissa konstnären. Jag svarade.

- Carl Larsson - från tiden i Grez.

Teckningsläraren fullkomligt tappade hakan. Rätt konstnär - och dessutom från rätt period! Hur i hela friden?

Därmed steg mitt teckningsbetyg och anseende betydligt kan jag säga...

Nu var det så att mina föräldrar hade en bok om C.L., så jag kände igen tavlan och hade läst om hans liv och verk.

Carl Larsson föddes 1853 i i Gamla Stan i Stockholm under rätt påvra förhållanden. En lärare såg hans begåvning och såg till att han kom in på Konstakademien, bara 13 år gammal. För att överleva jobbade han vid sidan om med vykortrsretucheringar och att illustrar på flera håll. Som så många andra konstnärer på den tiden lockade Franrkrike och år 1880 kom Carl till byn Grez-sur-Loing, en konstnärskoloni i norra Frankrike dit främst nordiska konstnärer sökt sig. Man sökte det milda ljuset. Här fanns genom åren namn som Karl Nordström, Richard Berg, Nils Kreuger, flera av skagenmålarna och Bruno Liljefors. August Strindberg var här en tid. Även Karin Bergöö, hon som skulle bli Carl hustru och vars konstnärsskap blev textil och heminredning mellan alla åtta barnafödslar, var här. De gifte sig här 1883 och det första barnet Suzanne föddes året efter.

Ovanstående målning är rätt typisk för stilen där och då. Ljuset är inte så klart som i Norden. Här kommer en till:

I kommande kan man se ett mellanting mellan en tidig Carl Larsson och den senare betydligt kändare. Motivvvalet känns igen - hustru och barn:

Det var under den här tiden Carl Larsson slog igenom med medaljer på utställningar och försäljningar av tavlor. Konstmecenaten Pontus Fürstenberg I Göteborg fick upp ögonen för den begåvade konstnären och introducerade honom på "rätt" ställen. Familjen återkom till Sverige under 80-talet och bosatte sig i Stockholm, senare Göteborg en vända, där Carl Larsson var med att starta Valands konstskola i opposition mot den som man tyckte stelbenta Konstakademien i Stockholm. Carl Larsson jobbade som konstnär, men även som illustrtör av många böcker, bland annat Viktor Rydbergs Singoalla. Han visste vad han tyckte och fick såväl vänner för sitt goda humör som fiender för sin uppriktiga tunga. Om detta finns just nu en utställning på Nationalmuséet i Stockholm.

1901 flyttade familjen permanent från Sockholm till Sundborn i Dalarna till det som nu kallas Carl Larsson-gården, men som heter Lilla Hyttnäs egentligen och varifrån många av de mest älskade målningarna hämtade motiv. Man byggde om och renoverade ända till 1912 och under tiden skrev Carl rikt illustrerade böcker om hemmet. Han tyckte att familjens hem kunde ses som en förebild och motvikt mot 1800-talets mörka och muriga stil med mörka möbler och tunga textilier. I det Larssonska hemmet var det ljus och rymd, vitt och klara pasteller - en helt ny stil som sedan har stått sig och nu kallas för den nordiska. Självklar idag i många hem.  

Och vilka akvareller han gjorde! Jag tror att vi alla bär massor av Carl Larsson-bilder i vårt bildminne och kan känna igen många fler på stilen. Idag är tavlorna värda miljoner. Ett världsnamn blev han, men jag tror att han är mest älskad i Sverige ändå.

Carl dog 1919 bara 65 år gammal. När Karin, som kanske var den som satte mest konstnärlig prägel på hemmet, dog 1928 bestämde barnen att gården skulle öppnas för besökare. Man säger numer att Karin skapade hemmet och Carl gjorde det känt genom att måla av det. Oj, vad den har inspirerat svenska hem sedan dess! Verkligen väl värd ett besök - så många fina detaljer och färgsättningar.

Bjuder på några fina C.L till. Ser ni Carl själv i den första? 

Det finns en del konstnärer, som verkligen kan fånga ljuset. Det är kanske det som är den stora utmaningen. Jag tänker på skagenmålarna och naturligtvis Turner. Men här kommer några svenska konstnärers fina bilder:

Först en olja, som gick på auktion för lite sedan och som jag bjöd på, men den blev för dyr. Minns inte konstnären:

Så en av en konstprofessor, vars dotter jag hade i skolan. Han heter Rune Jansson och är enkelhetens mästare:

En konstnär jag blivit mycket förtjust i är Anna Gardell Ericson. Hennes akvareller går ibland på auktion, men de börjar bli dyra - över 10 000 - och då drar min snålbroms till. Den här gillar jag:

Anna Gardell Ericson var en av de många kvinnliga i slutet av 1800-talet, som uppmärksammas allt mer. Hon var jämnårig med Carl Larson och liksom han fick hon sin skolning i Frankrike. Mer om henne och hennes bilder en annan dag. 

Den här kanske också kan vara värd att visas - Roland Svensson är konstnären:

Just vatten - himmel - ljus fascinerar. Slutar dagens blogg med denna olja av en konstnär, som heter Carl Brandt, även han verksam samma tid som Carl Larsson och Anna Gardell Ericson - alla födda strax efter 1850. 

Man kan klicka på bilderna för att få dom större.