Man behöver inte åka långt för att komma "utomlands" - Gotland känns riktigt exotiskt och olikt allt annat i detta land. 

Vi lyckades få en tid ledig från alla djuren i år - det var länge sedan sist och härligt. För mig är Gotland förknippat med dessa växter:

Blåeld och reseda. Det blåa gör sig så bra mot det kalkstensgrå, men vi kom lite för sent för den riktigt fina blomningen. Men fjärilarna var igång och så många apollofjärilar som i år har jag aldrig sett förr.

Vi hittade denna skylt:

Lite lustig. Hoppas fåren förstår budskapet.

Eftersom maken hade hus för så där 15 år sedan i Slite tog vi oss till östra sidan och kunde konstatera att även Gotland har sin obygd i så måtto att allt verkar ha flyttat till Visby. På det som så stolt kallas Slite affärsgata fanns nästan inga affärer kvar. Lasses målarbod - en affär som fullkomligt vrålstank av lösningsmedel förr - var utlokaliserad och i den enda pizzerian funderade ägaren på att flytta till Stockholm. Dom får väl vara glada, Sliteborna, så länge dom har Coop kvar. Vi glömde att kolla om Systemet och Apoteket fanns kvar. 

Men östra sidan har absolut sina pärlor - Gothems Hammar och Liste strandängar som exempel. Guckuskon var utblommad, men beståndet var stort. Var den finns skriver jag inte här...

En sista bild från Herrvik, där restaurangen så olyckligt brunnit ner, men nästa år finns den säkert där igen.

Nu har vi hittat en kakelugnsmakare, som verkar pålitlig och med ett överkomligt pris, så i höst blir vi med en kakelugn till. Den här ska stå i den del av köket där matbordet finns, på andra sidan om muren till köksspisen. Det har stått en rund en där förut, men den tog dom bort. En del modenycker förstår man sig inte på. Efter andra världskriget försvann många kakelugnar, spröjsade fönster och spegeldörrar. Sorgligt.

Men nu ska det bli en ny ugn på platsen där det stått en tidigare.

Vi gjorde precis samma sak i huset i Enhörna. Även där hade en rund kakelugn rivits bort och det enda som fanns kvar var märkena i golvet. Vi hade en Wasaugn i stora rummet och så behövde vi nya brännstenar till den, dom gamla hade spruckit. Nu var det så att Wasaugnens reservdelar köpte man på Långholmen i Stockholm, hos kakelugnsmakaren där. Så vi for dit - och kom in i något som nästan var ett museum med massor av monterade gamla kakelugnar och sådana som bara låg utlagda. Helt fantastiskt! Där hittade vi en liten rund med ett underbart krön, ljust gul och perfekt för vårt hus. Så här såg den ut:

Den ser lite tvåfärgad ut på bilden, men den var ljust gul. Kolla krönet!! Vi föll som furor och köpte den inklusive uppsättning, inte billigt men värt vartenda öre. Dessutom var det oerhört intressant att se den monteras.

Den stod bakom spisen, precis som den vi ska sätta upp nu kommer att göra, på andra sidan muren och mynnandes i samma skorsten.

Nu ser vi fram emot frukostar i brasans sken så småningom - det blir härligt. Den nya, som vi får här, kommer att vara vitare än den vi hade i Enhörna och inte ha ett så ståtligt krön, men den kommer att bli fiiin. Den finns på gårdagens blogg, utlagd. Vi hittade den på annons - den hade visat sig vara för kort för huset den skulle sättas upp i. Nu har den legat i lådor i fem år, så nu är det på tiden att den sätts upp. Ska bli riktigt kul!!

Det har brunnit i byn i närheten där vi bor. Men allt brinner inte - det finns bestående värden.

Det ser rätt häftigt ut med kakelugnen, som ser helt intakt ut och bara hänger där på skorstenen. En sinnebild av motståndskraft. Jag hittar en bild från förra århundradet - en brand i centrala Södertälje, där även då kakelugnar visar total motståndskraft.

Vi har en liten fin rund kakelugn, som vi borde sätta upp. Det finns en plats där det tidigare funnits en rund kakelugn - stenplattan finns kvar - men så har man byggt en rätt ful värmevägg där och den måste bort först. Ett fruktansvärt dammigt företag kan jag tänka mig. Dessutom behöver den skorstenspipan som kakelugnen ska anslutas till ses över. Kakelugnen ligger nedmonterad med alla delar i behåll, även om några plattor spruckit. 

Kanske skullle ta kontakt med en kakelugnsmakare och få ett kostnadsförslag....

Idag har vi haft en fantastiskt fin fjäril på tomten - en aspfjäril. Den ser ut så här:

Den är stor - riktigt stor! - och se exotisk ut. Kan bli närmare 9 cm i vingbredd och ses sällan. Fjärilen övervintrar som larv inuti ett asplöv, som den rullat ihop och fäst på en aspgren. När våren kommer och nya späda asplöv slår ut äter den sig fet och förpuppas, allt högt upp i en asp, som är värdträd för denna sällsynta fjäril. I slutet av juni kläcks den och flyger några veckor. Man ser den sällan eftersom den är så bunden till sitt värdträd, men hanarna kan gå ner på marken när dom är precis nykläckta och har man tur då så kan man se denna praktfjäril. Den ser verkligen helt osvensk ut med sin bjärta teckning och sin storlek. Och en sån här har vi haft på tomten idag - helt otroligt! Den suger inte nektar, utan dras till däggdjursbajs. Kanske ligger det nån smaskigt doftande hundskit nånstans, högst troligt.

Hoppas vi får se den imorgon igen. Ny tomtart i alla fall  

Förr var vägarna stigar. Man kan se riktigt gamla vägar som hålvägar, det vill säga mycket nertrampade stigar, närmast som diken i naturen. Oftast gick de här gamla vägarna på torra platser på åsar – man undvek sanka och blöta marker. Det vanliga sätt att ta sig fram var ju länge till häst. Men redan under 1300-talet började vägarna få så stor betydelse att de ”byråkratiserades”. I Magnus Erikssons landslag från 1350 slås fast att varje jordägande bonde skall ansvara för vägen på ägorna och man skulle bygga och underhålla broar, träbroar på den tiden.. En landsväg ska vara 6 meter bred (10 alnar), en byväg 3,6 meter (6 alnar) och en kvarnväg 3 meter (3 alnar). Även kyrkan fick ett ansvar – man skulle anlägga kyrkvägar. Dessutom sanktionerades att vägarbete fick ske på vilodagar och brobygge gav till och med syndernas förlåtelse. 

Vägarna gjorde det naturligtvis lättare för maktens män att ha uppsikt över folk och skjutsplikt för kungen och hans sändebud fanns sedan 1279, vilket gjort att det vuxit upp skjutshåll och krogar utmed vägnätet. Bönder tvingades förr ta emot våldgästande herremän och deras följe, vilket ofta ledde till svält för bondefamiljen. I Alsnös stadga av 1280 bestämde Magnus Ladulås att det oskicket inte längre var tillåtet. Det skulle finnas en person i socknen, som angav var resande kunde få övernatta och bonden fick betalt för detta. Så helt plötsligt kunde det blir lönsamt att driva vägkrog.

Det svenska urberget var bra för vägar, men de gamla trähjulen kunde vara svåra att få loss ur lera och sand och vintertid var isvägar bättre än snörika vägar på land. Vägarna var med andra ord stundtals usla. 

Gustav Vasa tog sig an vägarna. Han fastla vilka de stora landsvägarna skulle vara och att de skulle breddas till vagnvägar, inte bara möjliga att rida på alltså. Man undrar om de 6 meter-vägar, som Magnus Eriksson stipulerat aldrig blev verklighet. 

Och som så ofta i historien är det krig som åstadkommer förändring. Krigen var många på 1600-talet och armén skulle fram. 1628 inrättades lantmäteriet och man fick vägarna angivna på kartor, låt vara att det ansågs som militära hemligheter på den tiden. Länsstyrelserna kom på 1630-talet och Posten byggde ut ett rikstäckande nät med postkontor ungefär samtidigt. Nu måste man kunna ta sig från ena landsändan till den andra.

Mer statlig organisation kom med drottning Kristina. 1649 slås fast att skjutsstation skulle finnas på varannan mil, inte alltid men oftast i kombination med gästgiveri. Här kunde den resande få byta hästar. Fort gick det inte – kravet var endast 7 km/timme för att spara hästarna. Fattigt folk gick ju eller färdades efter oxar, så hästhastigheten var väl i jämförelse snabb. 

Men vägstandarden var som sagt usel länge. Inte förrän på 1700-talet börjar man grusa vägarna. Hästdragna snöplogar kom ca 1730, stenbroar – vackra välvda stenkilade utan murbruk – började byggas från mitten av 1700-talet på allmänna vägar och trots bönders klagomål på underhållet och överhetens klagan på detsamma så var nog de svenska vägarna bättre än på andra håll i Europa. 

Och så på 1800-talet kommer den stora förändringen. Postens gula diligenser, som kom 1830, hade tidtabell och tog med resande – den första kollektivtrafiken var född. I mitten av 1800-talet kom järnvägen. Från 1860 försvann det sedan 300 år så irriterande inrikespasset, som krävdes för resa i landet. Nu fick man resa fritt! 

Slutligen, det som den här bloggen egentligen skulle ha handlat om, men som får bli nästa gång: asfalten gör entré i Sverige. 1876 asfalteras Stora Nygatan i Stockholm som landets första. Men före det hade McAdam uppfunnit makadam. Slut på leriga vägar? Nja..

Jag hittar 3 vykort från Södertälje uthamn. Tydligen tyckte man att stinshuset - eller vad det kallas - var fint. Här kommer det första:

Några små barn, som uppenbarligen bor mycket nära spåret. Men var är kvinnorna? Jo, det ser ut som om det finns nån bakom gardinen på glasverandan. På nästa kort är hon dock med:

Här är flickorna lite större, det finns en bror. Skymtas han möjligen bakom rabatten på första kortet? Kanske är den större flickan barnflicka. Det ser rätt idylliskt ut, om man bortser från järnvägsspåren och den totala avsaknaden av skydd för barnen. Trädgården ser mer uppvuxen ut på denna bild, kanske bara tagen en annan del av året. På nästa bild ser man mer av omgivningarna. En fabrik. Samma småflickor och den lite äldre pojken. Inte direkt idylliskt tydligen.

Visst är det märkligt att man kan hitta 3 kort på detta förhållandevis oansenliga huset och med vad som ser ut som samma människor. Men visst är det fint, det lilla huset. Undrar när det revs. Barnen var verkligen nära de vuxna i arbetet och kanske var det inte så konstigt att arbeten gick i "arv". Skulle förmoda att den lille killen kunde allt om tåg och järnväg och troligen hängde han far sin i hälarna. Man kanske skulle försöka hitta familjen i husförhörslängderna. I så fall återkommer jag.   

Vi har svartmyror inne i köket på våren och några av dom tycker inte riktigt att det är sommar än, utan bor kvar inne. Fler gånger har jag noterat följande: dom tål microvågsugn!! Idag hände det igen. En liten myra hade förirrat sig in micron, jag satte in min lax och efter drygt 3 minuter när jag tog ut den klev myran ut, fullkomligt oskadd. Hur kan det vara möjligt? Kan det vara så att den lilla myran inte innehåller något vatten alls, som kan "koka" den? Någon som vet?

Vi hade även en annan djurupplevelse idag värd att notera. Vi körde lite plast, som varit runt höbalar, till tippen. Vi knölar in den i Hondan, en mycket praktisk bil, som går som "halvtraktor" hos oss. Jag hittade en kopparödla på loggolvet medans vi höll på, lyfte ut den i det fria och snuddade vid tanken att det kanske varit bland plasten. När vi lastat ur plasten på tippen, så - hör och häpna - hittade vi en kopparödla till, den här gången i bilen. Det var en stor hona, rund om magen och att den varit med om en del kunde vi konstatera, eftersom den hade blivit av med stjärten, men det var läkt och fint, så kanske det skedde förra sommaren. Jag gillar våra kopparödlor och räddar dom från katterna, om jag ser attacker, men ibland får ödlan ta till sitt försvarsknep att släppa stjärten för att överleva.

Vad gör man med en kopparödla i bilen? Jo, vi bäddade fint till den med ett grimskaft och en kudde och hoppades att den skulle ligga still tills vi kom hem. Det gjorde den, så nu har vi en berest kopparödla på tomten. Den har väl fått nåt att berätta för de andra.   

        Foto Erik Arbinger

Här släpps ingen jävel över bron - eller snarare inga fåglar in i holken. Det är familjen bålgeting, som bor här. En ganska ovanlig hyresgäst, men även jag har haft bålgeting i en holk. Märkte det inte förrän våren efter då jag tömde holken. Förr var bålgetingen fridlyst, men inte nu längre.

Bålgetingar är trevliga, även om storleken kan skrämma lite. Men bålgetingar är stora brummande långsamma getingar, som äter små ettrigare getingar. Man hinner alltid undan och de är ointresserade av våra mänskliga förehavanden. Första året vi bodde här hade vi bålgeting i eken - jag blev jätteskraj och ringde Anticimex, som tog bort dom. Det gör jag inte längre. Nu lever vi med dom och det är bara på hösten, när dom känner att kylan kommer och livet går mot sitt slut, som dom är lite läskiga. Då vill dom nämligen in. 

Visst är det en fantastisk bild! Just det här gula facet är så typiskt. När dom vill in på hösten knackar dom med det gula på fönstren och liksom stirrar på en. 

I holkarna ser det ut så här våren efter den sommar de bott i den.

Även denna bild har tagits av Erik Arbinger, som helst vill ha göktytor i sina holkar. 

Men ibland får man nöja sig med bålgetingar - fascinerande även det.