Kreml i Moskva

Fortsättning från i förrgår.

Jag smugglade.

Jag for till Moskva tre gånger till – tror jag. Minnet sviker lite – det här var i mitten av 80-talet.

En sak minns jag – jag smugglade alltid… Datorer var ju nya och M ville ha in komponenter, som inte gick att få tag i i Moskva. Gick att köpa i Sverige. -  jag tog med in. Just de åren var det svårt för ryska matematiker att få ut manuskript. Jag hade många sådana i resväskan ut från Moskva. M hade lite fina ärvda guldsmycken, som han ville ha ut. Dom följde med mig till Sverige. M:s pappa gav mig lite olika fina mineraler – vet inte vad det var eller om jag fick föra ut dom, men det gjorde jag. Så småningom tog vi kontakt med svenska ambassaden och kunde föra ut och in dokument med diplomatposten– skönare och säkrare. Där kunde man berätta att vi ville gifta oss – några år senare blev det känt att hela ambassaden var buggad. Skandal! Det fanns sensorer i väggar och eluttag och överallt. Hantverkare var tydligen inte alltid vanliga hantverkare i Sovjetunionen…

Man lärde sig att hantera tullen. En gång blev jag stoppad på grund av ett litet guldhjärta, som jag glömt att deklarera i tulldeklarationen. Min reaktion? Jag blev skitförbannad, knäppte loss det lilla halssmycket, tryckte det på tullaren och krävde att han skulle ta det. Vrålade och skrek. Efter att ha stått och stirrat på varandra en bra stund – en vanlig sovjetisk taktik – viftades jag bara vidare. En gång hamnade jag bakom en kille, som hade hela väskan full med porrtidningar. Han blev kvar i tullen. Bra för mig – tror att det var den gången jag hade med dataprylar…

M lärde mig den vardag man lever i under förtryck. Svarta bilar var statens. Dom höll han utkik efter och koll på. M hade en stor glasburk i ryggan som försvar – utifall att… En gång besökte vi en matematiker långt utanför Moskva och M blev skraj – jag var långt utanför det område där jag fick vara. Snabbt räknade han mina pengar så jag inte hade för mycket och han var rejält orolig innan vi kom till stan igen. Det är svårt att förstå det sofistikerade vardagsförtrycket, om man aldrig utsatts för det. Vad skulle kunna hända? Det visste han inte, men obehagskänslan fanns där. Vi var på ett museum en gång med en stor tavla med Stalin och hans mannar. M pekade.

- Han mördades.. och han.. och han.. och han…………

Alla hade någon släkting eller bekant, berättade M, som mördats under stalintiden. Angiveri och misstänksamhet sprids som ett gift i ett samhälle och det tar generationer att utrota det. Det fanns kvar.

Andra gången jag var i Moskva blev jag magsjuk – hade druckit lemonad i en kiosk i en park och hygienen var väl inte den bästa. Det var glödhett i Moskva – inlandsklimat och sommar… Då lärde jag mig att det alltid fanns en person, som svarade i telefon på svenska ambassaden. Så skönt!! Bara att dom visste att jag var där gav trygghet.

Så småningom var det dags att ge sig i kast med den ryska byråkratin… Mutor – små och lite större – enda sättet att få de dokument man behövde. M instruerade vad jag skulle ha med mig från Sverige. Strumpor, parfym osv. Sånt som inte gick att få tag på i Sovjetunionen.

Det värsta med den ryska byråkratin var att hela tiden bli arrogant behandlad – och den totala godtyckligheten. Det tog tid – oändliga köer. Alla hade bekanta som hjälpte till att köa – höll platsen. Det var helt naturligt – man kunde ju inte köa själv hela dagar, som det handlade om. Vad som helst kunde hända - utgången var alltid oviss. Ovänligheten, misstänksamheten och den totala bristen på servicekänsla satt tydligen i ryggmärgen hos byråkraterna. Som svensk och van vid i alla fall en korrekthet blev man förbannad. Vilket naturligtvis inte hjälpte.. Det märkliga var att när man blev in på konsulatet vid Hötorget var det som att lämna Sverige bakom sig och befinna sig i Moskva. Samma nonchalanta beteende!! Till och med linoleummattan var ryskt gråbeige och det såg så där typiskt schavigt ut.

Fortsättning följer..

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Viktor kommer - på cykel!Ett par dagar innan skolan skulle börja igen kom Viktor till Ekeberga på cykel. ”Har du cyklat ända från byn mitt i vintern!” utropade Linas mamma. ”På stora vägen?!””Nej, jag cyklade gamla vägen...

Fyrverkeri är häftigtMärtas föräldrar kom till nyår. Då flyttade Märta till stugan. Det var lite trist, tyckte Lina. Det var så roligt att ligga och prata och fnissa på nätterna. Dom sov båda två i Linas rum. Sov och sov förresten. Första natten sov ...

Äntligen jul!På annandagen skulle Märta komma. Det var nästan så att Lina längtade mer efter det än efter julafton. Märta skulle komma med tåget, så dom skulle hämta henne i stan. Det var pirrigt! Tänk om hon inte var med eller hade gått av på fel st...

 Får jag följa med dig hem?”Ska vi åka till Ekeberga nån gång?” frågade Viktor otåligt i skolan en dag.”Ja, i vår tänkte jag,” sa fröken.Åh, inte förrän i vår! Det var ju inte ens jul än! Skulle det dröja så länge innan Viktor...

Snart är det julKattungarna började bli riktigt stora. Alla hade fått nya hem utom Gustav och Misan. Dom bodde mest i lagården, men nu när vintern kom hände det ofta att dom kom in i huset. Det satt en kattlucka i ytterdörren, så dom kunde komma och ...