Även om det inte är en islandshäst man köper om man vill bli framgångsrik hoppryttare, så finns det andra på Island, som uppenbarligen har talang åt det hållet. Kolla här:

Vilket sträck av bakbenen! 

Isländska får är långhåriga och ser ut som små jakar. Man kan köpa skinn av dom, men jag har föredragit kuddar med deras underbart mjuka päls. Det är tuffa små djur. För några år sedan kom det oerhört mycket snö i september runt Myvatn och fåren var kvar i området. Man grävde fram får i veckor efter snöfallet, får som hamnat i luftfickor under snön och klarat sig på det lilla som fanns att äta. Tyvärr dog många djur, såväl får som hästar. 

Båda könen har horn, så det hoppande fåret på bilden måste väl vara ett årslamm. Tror jag. En del har dubbla horn - det ser inte klokt ut.

Så som ovan såg det ut i ett storkbo med kamera i södra Tyskland förra året. Visst ser dom stolta ut! Fyra ungar blev det 2013 och alla blev flygga. Det är kul att följa dom och storkungar växer oerhört fort. 

Storkparet är kvar över vintern, men inte ungarna. Man kan se dom stå på boet med näbben instoppad i de burriga fjädrarna på bröstet. Även svart stork skyddar näbben på samma sätt. Ett sånt bo kan man se i Estland under häckningstid.

Storkar var vanliga i södra Sverige förr när det fortfarande fanns meandrande åar och gott om våtmarker med grodor och annat att äta. Nu är de inplanterade igen och det finns en liten population i Skåne. I vissa trakter i Tyskland och i Östeuropa är storkar det verkliga vårtecknet. Hanen kommer först och inspekterar det stora risboet. Han hälsar honan med näbbklapper när hon så småningom anländer. 

Här vänta vi på vårtecknet de första gässen i mars och så sädesärlan, som kommer runt den 10 april. Längtar!   

PS. här är länken till storkarna: http://www.luisenpark.de/mein-luisenpark/storchenwebcam 

Det verkar som om det inte är omöjligt att tämja och köra in älgar, till och med rida in dom. Karl XII hade idéer om ett älgkompani, men det realiserades aldrig. Bilden ovan visar älgen Lotta, som senare kom att kallas Stolta Lotta. Hon levde mellan 1907 och 1915. Inkörd som synes. Lotta tilläts att ställa upp i ett travlopp mot hästar. Hon vann stort och efter det var hon inte välkommen igen... Dessutom är många hästar rädda för älgar, så det kanske inte var så lyckat. 

Men Lotta är inte den enda. Det går att hitta roliga bilder på nätet, tex denna:

och den här:

Nästa älg levde i slutet av 1920-talet i Ramsjö i Norrland. 

Hon hette Skoga och var som synes mycket tam. Dock drog hon till skogs under brunsten när hon blev äldre, men kom hem igen, dräktig. När det var dags att föda blev det skogen igen. Tyvärr blev hon överkörd av tåget, men kalven togs om hand. Den hamnade så småningom på Skansen. 

Det var nog vanligare än man tror med tama inkörda älgar förr. I en stad i Balticum lär det ha funnits förbud att köra in i stan med älg, eftersom det satte en massa vettskrämda hästar i sken. 

Som synes är det mest kor, som körts in. Lättare? Älghägnet i Bjurholm i Norrland hade dock älgen Linus, ovanligt trevlig typ, som barn fick sitta på. Men även han föll offer för hormoner och drog till skogs under brunsten - och sköts av jägare.. Stor förstämning och dessutom blev det tvist om hornen, som ägaren gärna ville ha som minne. Men den missundsamme jägaren nekade och ansåg att det var en prestigesak och nu har Naturvårdverket uttalat sig som ansvarig myndighet och anser att jägaren har rätt till hornen. En så småaktig jägare - kunde han inte nöjt sig med köttet? 

För ett tamdjur har man ju speciella känslor för - även om det är en älg.

Jag har en humlebagge Trichius fasciatus på min hemsida. Den är så vacker.

”Humlebaggen är en insekt tillhörande skalbaggsfamiljen bladhorningar. Längd 10-16 mm. Kroppen är behårad. Ses ofta på blommor såsom älgört, vildros, tistlar och flockblommiga växter där den äter pollen. Som larv lever den i murket trä, ofta i björk.” Så står det i Wikipedia om denna fina skalbagge.

Humlebaggen finns varje år i vår trädgård. Den verkar ta livet tämligen coolt och kan sitta i samma blomma och äta länge. Lätt att fotografera alltså. Den gula-svarta dräkten talar om för eventuella predatorer att det är bäst att låta bli. Egentligen är den ofarlig, men just den gul-svarta färgkombinationen är mycket effektfull. Getingar, humlor och bin sticks som bekant och en fågel lär sig snabbt att undvika insekter med just denna färgkombination. Även den ofarliga blomflugan använder trixet – att härma en farlig utan att själv vara det. Det här kallas mimikry – skyddande likhet.

Så humlebaggen kan ta det coolt och sitta tryggt i sin blomma och njuta av livet.. 

Min mormor Anna förlorade sin mor i barnsäng redan då hon var 1 år. Fadern Carl gifte om sig, men den kvinnan blev inte modersgestalten i Annas liv. Det blev farmor. Så här såg hon ut:

Farmor och farfar bodde ett stenkast ifrån Anna och i trakten fanns även 5 farbröder och 2 fastrar och deras familjer. Massor av kusiner naturligtvis. Man bodde i socknen Östra Wingåker utanför Katrineholm.

Farmor hette Brita Catharina Persdotter och var född 1843 i grannsocknen  Skedevi i Östergötland, men flyttade redan i barndomen till Östra Wingåker, där hon dog 1930. Farfar Fredrik Eriksson levde hela livet i Östra Wingåker, född 1843, död 1920.

Brita födde 9 barn. Alla överlevde henne utom en son, som dog redan en vecka efter födseln. Två utvandrade till Amerika, en av dom återkom på ålderns höst, men då var Brita redan död.

Britas förstfödda, min mormors far, föddes 1869 då hon alltså var 26 år. Den sista föddes 1888 då hon var 45. Barnen kom 1869, -71,-74, -77, -79, -83, -85, -86, -88. Vilket slit! Sonen som dog föddes -77, så där blev det ett hopp. När nästa kom 1879 var de tre första 10, 8 och 5. Det måste ha varit skönt att slippa koltungar samtidigt som man hade en nyfödd, men sen blev det tätare. Mellan två av de senare skiljer det bara 13 månader. 

Första barnbarnet föddes 1894 och sedan kom dom i strid ström - 13 kan jag hitta och vad jag förstått var det farmor, som ryckte ut om nåt hände. En sonhustru slängde sig framför tåget och lämnade två söner efter sig, som farmor fick ta hand om. Brita var verkligen släktens supermamma och min mormor talde med mycket värme om henne. Mormors förstfödda, min mamma, fick heta Britta som farmor.

Här sitter hon i kretsen av de sina. Endast äldsta dottern Hilda saknar, annars är dom där; Carl, Gustaf, Axel, Gottfrid, Sven, Emanuel och Lydia.

Det kommer en sommar.....

Märta Måås-Fjetterström är en av våra mest kända textilkonstnärer. Hon föddes i Östergötland år 1873 som prostdotter och växte upp i Vadstena. Hennes bildvävnader och mattor blev vida berömda, fick utmärkelser och finns numer på museer såväl i Sverige som utomlands.

En fin flicka kunde få utbildning i början av förra seklet och Märta fick studera på Högre konstindustriella skolan i Stockholm och blev så teckningslärarinna i Jönköping. Men det var vävning hon brann för. Karriären gick via Kulturen i Lund och Malmöhus läns hemslöjdsförening i Malmö, där hon var direktris 1905-1911. Hennes uppdrag var att bevara den skånska textiltraditionen, men hon kunde inte låta bli att även skapa  eget. 1909 ställde hon ut sin fantastiskt vackra bildvävnad Staffan Stalledräng på Stockholmsutställningen, vilket inte alls sågs med blida ögon av Hemslöjdsföreningen, som ansåg att det egna skapandet inte var förenligt med uppdraget hon hade. När hennes bildvävnad köptes av Röhsska museet i Göteborg året efter utställning så man helt sonika upp henne, vilket så här i efterhand var rena turen, för i och med det kom det egna skapandet i första rummet.  

1913 fick hennes karriär en puff uppåt då hon fick möjlighet att förestå en nystartad vävskola i Vittsjö. Här skolades många textilkonstnärer och här vävdes även efter Märtas mönster får man förmoda. Hennes bildvävnader och röllakansmattor blev alltmer uppmärksammade och 1914 startade hon en egen vävateljé i Båstad. Där vävde hon och ett 30-tal väverskor efter Märtas mönster mattor och bildvävar, helt nya i stil och utförande. Sådana mattor hade ingen gjort tidigare. Verksamheten gick lysande med många beställningar. Märta övervakade verksamheten och var noga med utförande och kvalitet – röllakansmattorna från den tiden ser helt nya ut, om ägaren har skött dom.  Det stora genombrottet kom 1934 i och med en utställning på Liljevalchs konsthall i Stockholm tillsammans med bla Carl Malmsten och Svenskt Tenn. Nu blev hennes mattor och bildvävnader exklusiviteter och hon fick massor av beställningar.  

Märta Måås-Fjetterström gjorde över 700 mönsterskisser till mattor och bildvävnader under sitt liv. Idag är hennes alster riktiga dyrgripar. Men ateljén har fortsatt att finnas och verka även efter hennes död 1941. Året efter bildades nämligen AB Märta Måås-Fjetterström, som inte bara förvaltar mönsterskatten, utan även nyproducerar bildvävarna och mattorna, såväl efter Märtas mönster som nya efter andra textilkonstnärers. Många förnäma och duktiga väverskor har förestått ateljén, den första var Barbro Nilsson, vars mattor även de får allt större uppmärksamhet och säljs dyrt på auktioner.

Man kan alltså hitta såväl bonader som mattor på auktioner. De gjorda före 1941 är märkta MMF, de efter Märtas död med ABMMF. Fina mattor är svindyra, men mindre bildvävar är överkomliga även för min plånbok.

Som den här: