Jag gillar ladusvalor och efter många år har vi äntligen ett par som häckar här. Men ladusvalan är inte den enda arten svala, som häckar här – vi har hussvala och backsvala också. Svalorna har det tufft eftersom de är så beroende av insekter. Allt sprutande i jordbruket gör att insekternas antal minskar och då blir det svårt för svalorna. 

Carl von Linné och hans samtid trodde att svalor övervintrade på sjöbottnar. Inte så konstigt kanske – man såg dom flyga ner i vassen på kvällen och på morgonen var dom borta.

Men Johann Leonard Frisch i Tyskland hade svårt att tro på detta, så 1763 knöt han färgade band runt benet på fler svalor i hopp om att få se dom igen på våren. Och han hade tur – hans ladusvalor återvände och han kunde konstatera att det inte fanns lera eller annat sjöbottensmuts på banden. Slutsatsen var given – dom övervintrade inte på sjöbottnar.

Nej, ladusvalan flyttar långt och är en riktig långflygare. Den tar sig ner över Europa, korsar Sahara och övervintrar i södra Afrika – en enormt lång flygtur! Det verkar som om ladusvalorna letar insektssvärmar. Flygmyror tycks vara speciellt uppskattade. Man kan hitta ladusvalor i de mest skilda biotoper – våtmarker, savanner och jordbruksbygd.

Våtmarker lockar, speciellt för övernattning. Det finns ett område utanför staden Durban i sydöstra Sydafrika där det finns en stor våtmark – hela 35 hektar. Det ligger mitt i Kwa Zulu Natals böljande jordbruksmark. Här övervintrar mellan 3 och 5 miljoner svalor varje natt från oktober till februari!!! Fågelskådare och naturintresserade vallfärdar hit för att se skådespelet. En halvtimme före solnedgången kommer små flockar av ladusvalor – flocken växer och växer – tätnar till en stor massa fåglar – och så en stund efter solnedgången dyker hela flocken ner i vassen. Häftigt!! Det skulle Linné ha sett!

På morgonen lämnar dom stället lite mer diskret – och lämnar efter sig ett drygt ton fågelskit – för att ge sig ut på insektsjakt.

Ladusvalorna återkommer i maj – om dom klarar flytten över Sahara. Det är nämligen så att Sahara inte alltid varit en så stor öken, utan tidigare fanns där både träd och jordbruksmarker. Då var flytten lättare. Det är också så att Sahara blir större hela tiden. En effekt av klimatförändringarna är att det blir hetare runt ekvatorn med ökenutbredning som följd. Den lilla ladusvalans flytt blir allt riskablare.

Nu är det bara att vänta. I slutet av februari börjar det dra i längtan norröver. Måtte de som ska till oss klara flytten - vi väntar så!!

Ju äldre man blir, desto viktigare blir det med ljus. Man ser helt enkelt sämre – ett faktum man måste acceptera. Lampan över vårt köksbord ger inget bra ljus. Det bländar och är för svagt. Så jag har börjat leta lampor – och hittar naturligtvis PH-lampor. Vackra, funktionella – men svindyra.

Skaparen av PH-lampor hette Poul Henningsen, dansk som så många andra framstående designers. Han föddes 1894 i ett intellektuellt hem och blev inte bara formgivare, utan även författare och skribent. I hans barndomshem var belysningen gaslampor, som gav ett vilsamt och trivsamt ljus. Poul studerade så småningom till arkitekt, men tog aldrig ut examen. Det hindrade inte det fortsatta karriären. Redan tidigt stördes han av det elektriska ljusets hårda och bländade sken. Sin första lampa deltog han på utställning i Paris med 1925 – och vann. Så var den första PH-lampan född och den kom att följas av många modeller och bli mycket populär. Den görs fortfarande – Poul Henningsen dog 1967 - och vill du se olika modeller, så klicka in på Svenssons hemsida www.svenssons.se. En bit ner på sidan finns en bild på Poul Henningsen och där kan man klicka sig vidare till alla modeller. Den dyraste – PH Kotte – kostar 56 000!!!!! Men det finns billigare – den jag skulle vilja ha heter PH 5 och kostar ”bara” 5 000.

Vad Poul Henningsen gjorde var att avskärma ljuset utan att förlora styrkan. Han skrev själv så här:

”Den verkliga innovationen i PH-lampan är att den producerar belysning som är både bländfri och ekonomisk. Det är tämligen enkelt att skapa bländfritt ljus (indirekt och starkt avskärmat ljus) om en del av ljusets tillåts förspillas och det är lika enkelt att göra armaturer som är högeffektiva om man ignorerar det faktum att de irriterar ögat. Det är dock en konstart att göra ljuset både ekonomiskt och bländfritt.”

I produktbeskrivningen för PH 5 kan man läsa:

PH 5 ger en bländfri belysning. PH 5 är designad utifrån principen om ett reflekterande flerskärmssystem, som är baserat på en logaritmisk spiral med ljuskällans mittpunkt i spiralens centrum. De synliga reflektorernas design säkerställer att ljuset riktas både vertikalt och horisontalt. Den inre konen är målad röd och skapar tillsammans med den lilla blå reflektorn ett varmare ljus.

Men en kökslampa för 5000 – har kärringen blivit galen?!

Nu är det så att det ligger en begagnad PH 5 på Tradera…. Just nu är högsta bud 1775 – det budet är inte mitt. Det suger och det drar.

Den är så vacker – PH 5. Vacker klassisk design. En investering? Vånda, vånda..

PS. Jag kunde inte låta bli att lägga nya bud... Nu ligger priset på 2001 kr - inte mitt bud det heller.

                                från www.larsjonsson.se

Lars Jonsson har kommit med nya litografier! Lycka i vintertider! Den med rödhake - min älsklingsfågel - kunde jag inte motstå, trots att kassan just nu är skral. Bara måste ha! Snabb beställning och nu är den på väg. Mitt ex kommer att ha nummer 2/310. Roligt!

Lars Jonsson må kallas illustratör av konstsnobbar - så sa en snorkig gallerist i Visby en gång - men en gudabenådad fågelmålare är han! Den absolut bästa. Och liton må kallas fattigmanskonst - original skulle i alla fall jag aldrig ha råd med.

Jag har glädjen att ha ett par liton sedan tidigare av Lars Jonsson - en med bofinkar, som jag fått av min pappas sambo, och en med svartvit flugsnappare. Den senare såg jag på Lars Jonssons museum i Vamlingbo på Gotland och blev helt betagen. Och så för något år sedan så kollade jag hans hemsida och upptäckte att den fanns kvar till försäljning. Den är så fin och jag är så glad åt den! 

Litografier ska man inte köpa som investering - bara köpa såna bilder man vill ha för att man tycker om dom. Kolla på Tradera - där kan man köpa äldre liton av olika konstnärer för en spottstyver. Jag har köpt några av Gunnar Brusewitz, en annan "illustratör" jag tycker mycket om. Billigt! Ramning är ofta dyrare än bilden. 

Det finns ett till nytt lito av Lars Jonsson, som suger - en storspov, som står i vatten i en blekt morgonljus. Skulle förmoda att jag inte kommer att kunna motstå den vad det lider... Visst är den fin?

   Bild Wikipedia

Ett vårtecken för mig är när korpparet börjar spelflyga. Vi har ett stationärt par, som häckar någonstans i närheten – riktigt var vet jag inte, men vi ser korp dagligen.

Så var det inte förr. När jag började skåda fågel i slutet av 60-talet var korpen en mycket sällsynt fågel. Den fanns på några få ställen i landet – i mörkaste Småland, i Dalarna och någon stans i Norrland. Jag minns en cykelutflykt i Småland då vi skymtade en korp mellan träden – en sensation! Så icke idag. Nu är arten vida spridd i landet.

Korpen är en stor fågel, vilket man inser om man kommer nära. Längden är ca 60 cm och vingspannet en bra bra bit över metern. Den är intelligent och har ett väl nyanserat språk. Man har tyckt sig skilja på upp emot 40 olika läten och man kan särskilja olika läten för olika situationer. Namnet korp har den väl fått för att ”koarp” är ett av lätena. Ett annat och fascinerade är ett metalliskt ”klonk”, vilket verkar hänga ihop med spelflykt och uppvaktning. Den loopar och är en fantastisk luftakrobat. Man måste imponera på brudarna!

Korpen är vad man kallar för generalist – den äter allt och är inte rädd för att testa nytt. I en föränderlig värld är det generalisterna som överlever. De djurarter – vare sig det gäller fiskar, fåglar eller andra – som är specialister har svårare att klara sig. Om något i deras miljö ändras har dom ingen möjlighet att som generalisterna snabbt hitta en ny nisch. Specialister finns framför allt i gamla ekosystem som Sydamerikas djungler och i Afrika. Där har urvalet under årmiljoner gjort dom allt mer specialiserade, vilket varit en överlevnadsfördel där och då. Varje art har skapat en egen nisch åt sig för att inte konkurrera med andra – i vissa fall är levnadssätt och födoval ytterst eget och tyvärr även sårbart när förändringar sker. Och människan kan förändra på några år det naturen har skapat under årmiljoner – det går så fort! Det är därför hotet mot arter i Amazonas och på Borneo tex är så akut. Människan förändrar miljön och specialisterna har inte en chans. Vi förlorar biologisk mångfald för alltid.

Men korpen är en generalist och även här förändras miljön, kanske främst pga av det intensiva jord- och skogsbruket. ”Kräsnare” fåglar som lärka och tofsvipa minskar i antal medan generalisterna som korp och kråka klarar sig bättre.

Korpen är en mytologisk fågel. Oden hade sina tama korpar Hugin och Munin på sina axlar och de såg och hörde allt. Det finns inte en kontinent som inte har legender om korp, ofta förknippade med död och hiskligheter.

Numer får korpen bara var korp – tur det. Det är en häftig fågel!

                     bild Wikipedia

Idag något helt annat. En bild från samebyn Tåssåsen där man håller på att samla ihop sina renar. De renägande samernas liv avviker verkligen från allt annat i Sverige. Att Sverige inte undertecknat ILO-konventionen, som handlar om ursprungsbefolkningar rättigheter, är inget annat än en skam. 

Här blandas verkligen gammalt och nytt. Förr var det skidor och hund som gällde - vilket obeskrivligt slit!! Hunden finns kvar som hjälp.

Även en liten trött ren kan ta hjälp av skotern. Bilderna har jag lånat av Olof T Johansson, som en gång lät mig vara med vid rengärdet - det glömmer jag aldrig!

                              bild Wikipedia

Vad  minns ni av Madeleine Albright? Kanske mest hennes olyckliga uttalande, då en journalist påpekade att fler barn dött i Irak än i Hiroshima och frågade om det varit värt det. Efter lite betänketid svarade hon, att hon ansåg att det varit värt det priset. Det uttalandet fick hon bittert ångra. Då handlade det om handelsblockaden, som stoppade både mat och mediciner till folket i Irak på 90-talet.

Nåja, hon var den första kvinnliga utrikesministern någonsin i USA. Innehade ämbetet från januari 1997 till och med januari 2001 under Bill Clintons presidenttid. Det olyckliga uttalandet kom 1996 då hon var FN-ambassadör.

Det berättas att Madeleine Albright förhandlade under Balkan-konflikten. Stormakter och alla stridande parter på Balkan försökte stoppa kriget i denna region, som historiskt varit så fylld av konflikter. Man var samlade i USA, i staden Dayton. Som USA:s FN-ambassadör var hon en av de viktiga förhandlarna. Det översattes frisk mellan språken och serberna överlade lite vid sidan om och kommenterade till varandra – inte alltid så vänligt och diplomatiskt. Förhandlingarna gick trögt och det var uppenbart att någon egentlig förhandlingsvilja inte fanns. Taktiken från den serbiska sidan var snarast att få tyst på ”tanten”.

Så fattade ”tanten” humör – och bytte språk. Serberna hade liksom missat nåt som deras underrättelsetjänst borde upplyst dom om. ”Tanten”  Albright var född i gamla Tjeckoslovakien, i Prag, och pratade förutom engelska även franska, ryska, tjeckiska, polska och serbokroatiska. Alla taktiska kommentarer och spydigheter hade förståtts - man kan tänka sig den förändrade stämningen i salen… Förhandlingarna lär ha tagit en annan vändning efter det. Det är en sån där händelse man skulle velat ha bevittna – suttit i hennes handväska och fått tjuvlyssnat. Fredsavtal undertecknades så småningom 1995.

Madeleine Albright förflutna är minst sagt brokigt, en spegel av det stormiga 1900-talet. Hon föddes 1937 i Prag i forna Tjeckoslovakien som Marie Körbel. Hennes föräldrar var katoliker, men av judisk börd. Dom var dessutom aktiva socialdemokrater, vilket tillsammans gjorde det osäkert att bo kvar i Tjeckoslovakien på 30-talet, så samma år som andra världskriget var ett faktum flydde familjen till England. Fadern var diplomat och under kriget ingick han i vad som kallades den tjeckiska exilregeringen. Efter krigets slut återvände familjen till Tjeckoslovakien och mottogs som hjältar med fint boende och ny diplomatisk hög befattning för fadern. För Madeleine sattes ”skolningen” in. Men det ryska inflytandet passade inte riktigt Josef Körbel och då kommunistpartiet tog över makten – med ryskt stöd – 1948 började marken åter brännas under fötterna i hemlandet. Gulag-fasa? Han fick ett FN-uppdrag i Kashmir och såg till att familjen reste till England. Under avrapporteringen på FN i New York hoppade han av och sökte politisk asyl för hela familjen. Marie Körbel blev amerikansk medborgare under namnet Madeleine Korbel. Madeleine kom från hennes smeknamn, det tjeckiska Madlenka.

Så småningom gifte hon sig Albright. Först långt in på 90-talet fick hon vetskap om att hon var av judisk börd och att släkten dött under förintelsen, bland andra 3 av hennes föräldrars föräldrar.

Fadern var alltså diplomat och i hans fotspår kom Madeleine att vandra efter en akademiska karriär med ämnen som statskunskap, internationella relationer odyl. Tre döttrar hann hon med också under studietiden. Men även här fanns tragedier. De två första döttrarna var tvillingar och födde för tidigt. En av dom dog redan som tre-åring. Det påstås att hon började läsa ryska under tiden de små döttrarna låg i kuvös – för att ha nåt att göra…

Engagemanget i det demokratiska partiet ledde till att hon hamnade i Jimmy Carters administration som speciellt kunnig på Östeuropa. Det var 1978. Då var äldsta dottern 18 år, men den lilla ”eftersläntaren” bara 11.

Men Jimmy Carter – jordnötsodlaren som senare visat sig vara en genial förhandlare och ödmjuk människa – blev inte långvarig som president. Efter fyra år kom Ronald Reagan med dunder och brak…. För Madeleines del blev det att återgå till den akademiska världen, men nu hade hon en stadig fot inne i den politiska sfären, så när Bill Clinton tillträdde som president 1991 och det demokratiska partiet åter besatte vita huset utsåg han henne till FN-ambassadör 1993. Och 1997 blev hon alltså utrikesminister – en omstridd sådan. En tuffing kan man väl säga.

Konflikten på Balkan var den stora utmaningen under hennes aktiva tid, men Mellanöstern fanns även då - den ständigt olösta konflikt. Hon lär vara en av de få västerlänningar, som mött Nordkoreas diktator Kim Jong-Il.

Det spekulerades om utifall att Madeleine Albright skulle inleda en karriär som politiker i Tjeckien efter sin pensionering 2002. Det var till och med så att dåvarande presidenten Václav Havel öppet förespråkade henne som sin efterträdare. Hon lär ha varit smickrad, men övervägde aldrig på allvar att flytta tillbaka till födelsestaden, sägs det. Istället har hon inlett en konsultverksamhet – som så många andra politiker. Nog har hon erfarenhet att ösa ur, denna extraordinära kvinna.

Ett sista citat av Madeleine Albright:

Det finns en speciell plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra.

Säkert sagt av erfarenhet det också – det är tufft i hetluften, dubbelt tufft om man är kvinna…

Det här är en bild jag lånat från en annan blogg - hoppas det är ok, S. Det är ett vykort, som Posten gav ut 1974. Lika aktuellt idag! Vi gör fortfarande av med för mycket energi, även om mycket ändrats sedan 1974. Då var de flesta villorna fortfarande värmda med olja. Så är det inte idag sedan fjärrvärmen byggts ut i städerna och många på landsbygden skaffat bergvärme eller dylikt. Det är till och med så att man blir förvånad då man ser en oljebil och undrar vem den ska till...

Men det betyder samtidigt att allt fler är elberoende och därmed påverkas av elpriset, ett pris som är minst sagt underligt satt - man skulle kunna säga oförskämt satt. 

Så här gör dom:

Förr samlades vattnet i vattenmagasinen i Norrland för att det skulle finnas tillgång under den kallaste tiden i Norden. Numer tappar man av vattnet under sommaren och hösten och säljer elen till Europa med god förtjänst. Där går luftkonditioneringsanläggning mm för högtryck nämligen. Jaha, så får vi höra framåt vintern att det är för lite vatten i vattenmagasinen. Trots ett idogt regnade. Och kärnkraften går på kryckor eller inte alls. Alltså brist på egen el i Sverige. Vad gör man då? Jo man importerar dyr el framställd med kol och olja. Den är dyr den!! Och så - hör och häpna! - sätter man priset på all el efter den dyraste kilowatten - även den som framställts med billigare vattenkraft. Den påstådda "bristen" lönar sig otroligt bra för elbolagen. Det finns alltså inget som helst incitament för att vare sig behålla vattnet i vattenmagasinen till vintern eller få snurr på kärnkraften. Nej, man vill skapa en bristsituation så man "tvingas" importera dyr fossil-el och kan sätta priset efter den. Varför producera mycket till ett lägre pris när man kan producera lite till ett högt? Och mindre slitage på grejerna blir det ju... 

Så går det till och det kallas dessutom konkurrens. Elbolagen skär guld med täljkniv och vi konsumenter har inget annat val än att betala. 

Otroligt fräckt är det!!!!!

Pa:s forskning på grävling var rätt omfattade – han doktorerade på dom så småningom. Området där han höll till var Tullgarn strax norr om Trosa. Vi inte bara satt vid gryten och spanande (se gårdagens blogg) – vi fångade grävlingar också. En lång träfälla gillrades med strömming och ofta satt det en rätt irriterad grävling i den på morgonen.

Sedan följde följande: grävlingen hälldes ut i en säck, man satte sig med den mellan knäna med nosen ifrån sig, tryckte in nosen i ett hörn av säcken och sövde den stackarn med eter (?). Alla hiskliga skräckhistorier om farliga grävlingar som biter tills det krasar är bara snack – sånt hände aldrig. Vi kollade kön, mätte och vägde och tog ut en liten framtand i underkäken. Man kan nämligen avläsa åldern på en tand på samma sätt som på ett träd. Den fick också ett nummer intatuerat i ljumsken. Så la vi den tillrätta och väntade på att den skulle vakna. Det gjorde den rätt snabbt – spanade in oss – och drog med en förvånansvärd hastighet. Den svor säkert åt oss. Men det var inte alls ovanligt att samma grävling satt i samma fälla några dagar senare…

Gamla grävlingar kan få dåliga tänder. Förr fanns det ju sophögar på landsbygden där djuren kunde hitta något ätbart. Eftersom det här var rätt länge sedan så hade vi en sophög utanför det hus, som universitetet hyrde. Där fick vi en kväll en riktigt gammal hona. Tänderna var rejält nerslitna. Grävlingar äter det mesta – stapelfödan är daggmask, men allt som kommer i dess väg slinker ner. Skalbaggar, ägg, någon smågnagare, men även vegetabilier som bär och havre.

Nåja, denna gamla hona blev behandlad som dom andra och släpptes pigg och nyter. Nästa kväll satt hon i fällan igen….  Och den här gången var hon skitförbannad!! Spottade och fräste och tänkte inte alls låta sig skakas ur fällan. Hon klängde sig fast med allt hon hade – det gick inte att få ut henne. Så vi öppnade fällan i ena ändan och körde ner en stor formalindunk i den andra – då borde hon väl dra. Men icke!!! Hon satte tänderna i dunken. Formalinen sprutade. Nu vågade vi verkligen inte bara släppa ut henne. Men ur fällan kom hon, ner i säcken. Vi inkvarterade henne på dass under natten.

När vi kom ut på morgonen satt hon på fjölen, pigg som en mört men inte alls glad. Det blev min uppgift att ta mig in och försöka fösa ut henne lite försiktigt. Hon spottade och fräste, men gick inte till attack trots den rätt pressade situationen. Så såg hon att kusten var klar och stack som en pil. Frihet!

Det var liksom ingen idé att ha fällan vid den sophögen – högen var hennes. Men en sak är säker – grävlingar biter inte ens i dom mest extrema situationer. Riktigt trevliga faktiskt.

                               Bilder från ne.se