Rödhaken – en älsklig fågel

Det finns en del fåglar som man tycker mer om än andra. För mig är det bla. rödhake, trädlärka och buskskvätta, som av olika skäl ligger närmare mitt hjärta.

Låt oss börja med rödhaken. Att den engagerat folk i tro och myt är alldeles klart. Ett exempel är Selma Lagerlöfs berättelse om den lilla grå fågeln, som Gud inte haft någon färg kvar till, men som fick sitt vackra röda bröst då den drog ut en tagg ur Jesu panna på väg till Golgata och då fick en droppe blod på sig. Den berättelsen hörde jag i småskolan av en religiös fröken. Inte för att man då visste så mycket om rödhaken, men storyn var häftig, om man får säga så. Satte sig fast.

Rödhaken sjunger ljuvligt. Man brukar säga att det låter som en kvillrande bäck. Ett högt iii och så kvillrar den. Den är en flyttfågel, men kommer tidigt i april och är för mig en härlig vårfågel. Här brukar den sitta och sjunga precis utanför ytterdörren i äppelträdet för att liksom visa upp att den har kommit tillbaka. Mycket välkommen och mycket älskad. Vacker!

För två år sedan gjorde Geiri entré i livet - en vecka tidigare än vi trodde - stor förvåning! En fin kille redan från början.

Som alla småkillar hade han lekbehov och utan killkompis brukar det vara svårt att tillfredsställa, men han hade Vilja, född samma år och "pojkflicka", och Disa några år äldre, som gillar ungar, så han hade en bra första höst och vinter. Han charmade alla - speciellt mig. En liten pojke som ska ha godnattpussar och pussas med öppen mun kan inte motstås, så är det bara. Alltid go och rar och uppmärksam - en riktig charmknutte!

I början på april när han skulle bli ett år såldes han för att bli avelshingst. Det var oerhört svårt att se honom lämna hemmet. Men han kom till ett bra ställe med massor av islandshästar. Har gått med likåldriga killar i en stor flock ett år och bara vuxit och busat - precis så ska en unghingst ha det.

När han såldes var det bara ett problem - pungen var tom. Hans alltså. Nu brukar inte det vara något problem - juvelerna letar sig oftast ner, även om det kan ta sin lilla tid. Därför skrev vi in i kontraktet att vi skulle köpa tillbaka honom, om hans testikelstatus inte var ok i slutet av maj i år. No problem - trodde jag.... Under våren har en sten letat sig ner, men den andra vill inte riktigt. Den känns en bit upp, så den kommer säkert fram emot vintern - men det är NU den ska vara där för att Geiri ska kunna få hingstlicens. Det är den inte!!

I torsdags kom han hem. Hans pung är halvfyllt - vår blev mycket tom kan jag säga. Han går nu med tre ettåringar och ser fortfarande fin ut. Tittar fortfarande mycket på en - en varm blick har han. Geiri till höger. 

Han blev kung i hagen direkt. Lite ovant för honom - tidigare fick han större konkurrens om titeln. En effekt blev att Skerpla, ett av våra avelsston, blev mycket intresserad. Islandsston visar inte brunst så lätt - bara om det finns en stilig grabb att visa den för. Så i går morse var det iltransport till godkänd hingst med henne, även det en ung kille, en treåring. Han hade aldrig gjort "det" tidigare så hon fick lära upp honom. Den uppgiften har hon haft förut - nu är han insatt i kärlekens mysterier. Och förhoppningsvis finns en liten början till nästa års föl i Skerpla. 

Idag finns inte tid för något längre inlägg - det får bli skönhet istället för ord.

Vi har en fantastisk blomning i år i äppel- och päronträden. Det är så vackert!

Ovan är Oranie, underbart rosa med rosaröda knoppar.

Men frågan är om inte päronblommor är vackrast med sin rundare form och avvikande ståndare i rött. Gråpäron.

Det år då jag fyllde 6 år - år 1954 - köpte föräldrarna ett torp i Enhörna. Där tillbringades alla somrar. Torpet låg inte långt från tegelbruket i Sundsvik. Nästan alla som bodde i stugorna ikring jobbade där. Det var ett slitit och tufft jobb – ordet arbetsmiljö var inte uppfunnet än. 

Min lekkamrat hette Maud. Hon var något år yngre än jag och bodde i en av stugorna. Tre barn fanns i familjen – jag tror att Maud var yngst. Två bröder hade hon. Huset var helt omodernt utan el och med torrtoa. Det stod en vattenhink vid spisen och man drack direkt ur skopan, som låg i den. Maud var en söt unge, men skitig. Hon badades och kammades när vi kom  ut – hon hade löss ibland. Efter några år försvann familjen – har ingen aning om vart.

Nästa familj hade många ungar och två stora hundar. Pappan slog sonen – minns hur man stod utanför och hörde honom skrika. Varför gick jag inte bara in? Men man vågade väl inte… Där såg jag mamman stoppa nappen i sockerskålen innan hon trycke in den i ungens mun. Undrar hur dom mjölktänderna kom att se ut…. Vilken fattigdom och det är bara 50 år sedan!! Även den familjen försvann efter några år.

Tegelbruket var hett som i helvetet! Man kunde stå och titta in i en stor öppning i väggen – det var spännande. En gång föll en arbetare på de heta ugnarna och dog – det pratades mycket om det. Leran kom från lertag inte långt ifrån vårt torp och körde i små vagnar. Numer är tegeltillverkningen i Mälardalen – så jättestor förr!! – ett minne blott.

Men det fanns riktigt duktigt folk, som kom ibland. Minns familjen Hammar, som flyttade in i torpet Harfallet. Dom hade en fruktanvärd backe till brunnen – måste ha varit en plåga såväl sommar som vinter. Men fru Hammar var en driftig tant. Det dröjde inte länge förrän vi köpte ägg, potatis och grönsaker av henne. Hon hade så fina land – välskött och ordentligt. En riktigt duktig kvinna! Hushållsgris hade hon också. Jag förmodar att dom flyttade till något bättre – fru Hammar och hennes höns och grönsaksland saknades verkligen när dom försvann.

Sedan mamma dött ville min pappa inte ut till torpet något mer – det var för smärtsamt. Noralund skrevs över på min syster och mig. Vi hade kvar stugan ett antal år, men så köpte jag ett eget hus i Enhörna och min syster bodde på landet utanför Nyköping. Vi hade helt enkelt inte behov av torpet – det blev mest en massa måsten – så vi sålde.

Numer finns det el i alla stugorna. Harfallet är permanentboende liksom det där Maud bodde. Vårt torp Noralund är fortfarande sommarställe tror jag. 

Mina föräldrar köpte ett torp när jag var sex år. Det låg 1 ½ mil från Södertälje i Enhörna och hade varit permanentboende. Ett äldre par sålde det och de fick hisnande 12.000 kr för stället. Lånade pengar – en helt annan historia…  Men det var helt omodernt - bara torrtoa, brunn med dåligt vatten och ingen el indragen. Här tillbringades hela sommaren, från dagen efter skolavslutningen tills det var dags att börja igen. Det var ett litet paradis, som låg i en liten gryta mellan två små berg – helt ogenerat som det hette. Man kunde springa naken i regnet – ingen kunde se en. För att se närmaste granne några hundra meter bort fick man gå en bra bit från huset. Det var tyst förutom naturljud. Härligt! Vattnet var som sagt dåligt, så innan en ny brunn var borrad bar min pappa två hinkar åt gången hängande i ett gammalt ok någon kilometer från en granne. Vilket slit! Från dasset hade man en härlig utsikt över skog och fält. Tvåhåls, så man behövde inte sitta ensam. Mycket avhandlades här – med mormor eller kompisar.

Familjen hade ingen bil på den tiden så vi åkte taxi ut – det här var nästan på medeltiden… Det fanns ett lokalt åkeri i Enhörna som anlitades. Det var ett väldigt packande innan vi kom iväg – far, mor, två barn och mormor. Ja, pappa fick nog ta mopeden. Han skulle ju kunna komma in till jobbet på Astra till vardags...

En sak som absolut skulle med var mormors skorpsäck. Mormor bodde i Stockholm och måste ha ägnat massor av veckor till skorpproduktion. Hon hade en gasspis minns jag och skorporna var helt underbart goda. Avlånga, knapriga och hårda var dom. Jag har aldrig senare smakat såna skorpor! Hon bakade naturligtvis brödet först innan hon ”förskorpade” dom. Vilket jobb! Jag vet att kusinfamiljen också fick en lika stor säck.

Skorppåsen var gigantisk! Vi hade skorpor hela sommaren. Jag minns att den baxades in i bilen och släpades till stugan. Det gick inte att köra ända fram nämligen.

Kanske minns jag den som större än den var, men stor var den!!

Ingen frukost och ingen fikastund utan mormors skorpor. Undrar om dom ransonerades för att räcka hela sommaren…

Hagens Laurella RC 684   1985-2008

Lella, som hon kallades, var en liten fin connemara, C-ponny, som fick ett sällsynt fint hästliv. Hon föddes på Hagens välkända connemarastuteri i Östergötland år 1985. Jag förmodar att hon reds in där och fick en fölunge innan hon såldes som tävlingsponny.

Allt kunde hon! Hon tävlade hoppning, dressyr och fälttävlan. Och bra gick det - mycket rosetter och utmärkelser! Distriktsmästare i terräng bla. och tävling riktigt högt upp i klasserna i dressyr.  Dessutom var hon mycket vacker - en liten rar och trevlig pärla.

Jag hittade henne på annons. Dåvarande ryttaren hade blivit för stor. Vi for ner till Varberg där hon bodde. Systerdotter Klara fick provrida och blev stormförälskad! Men jag köpte henne egentligen till avelsboxen.

Nu var det så att naturen inte riktigt ville.  Jag hade lovat Klara, att om hon inte blev dräktig skulle Klara få låna henne av mig - och så blev det. Lella blev läromästare åt Klara.

Efter några år när Klara ränt i höjden blev Lella pensionerad, men som arbetande ”mormor”. Det betydde att hon skyddade de små och fostrade de lite äldre ungstona i flocken. Hon stortrivdes med det och var som klippt och skuren för uppgiften! Hennes sista  vinter i livet - vintern 2008 - sprang hon  ifrån “sina ungar” och brallade som en unghäst.  

Under försommaren blev hon stelare och stelare och fick allt ondare i sina bakben. Det kom så plötsligt och man såg i hennes ögon att det inte var kul längre. Hon hade svårt att resa sig och komma upp. Hennes två "döttrar" fanns hela tiden i hagen och deras omsorger om henne var rörande. Med jämna mellanrum fanns de kring henne och när hon la sig låg en bredvid henne medan den andra höll vakt. Vi gav henne extra kraftfoder, men insåg naturligtvis att hennes liv gick mot sitt slut. Den 4 juni 2008 fick Lella sluta sina dagar här hemma på gården.  

Vi saknade henne mycket, men var samtidigt glada över det jättefina hästliv hon fick. Under hela livet fick hon göra det hon tyckte var roligt - anpassat till hennes förutsättningar och ålder. Just en fin tid när krafterna och lusten för ryttare tryter är inte så vanligt att en liten ponnydam får - det fick verkligen Lella. 

Ha det så skönt på de evigt gröna ängarna, Lella. Vi minns dig med stor värme.

Äppelträden blommar. I år är det överdådigt! Oranierna, som på bilden ovan, har röda knoppar och de mest ljuvliga rosa blommor. Sävstaholm har helt vita. Åkerö har ljust rosa knoppar. Samtidigt blommar päronträdet med vita blommor med en liten grön anstrykning. Det är så vackert!

Det är kanske inte så konstigt att det finns äppelblomsazaleor och pelargonier med äppelblomsliknande blommor. Man försöker efterlikna det vackraste - men inget går upp mot orginalet. Vi har över 15 äppelträd och 10 päronträd på tomten. En del av äppelträden är över 150 år, knotiga och ihåliga, men dom blommar... Många av träden bär frukt vartannat år. Man skulle ju önska att det var så att en del gav udda årtal och andra jämna, men så är det inte. I år får vi mycket frukt - hästarna kommer att få sitt lystmäte. Men vi har gott om det varje år - en stor hink om dagen får dom på hösten. 

Nu är tiden då man bara ska njuta av det vackra. 

Vet du vad en sexman är? Nä nä, inte vad du tror…

En sexman var en betrodd man inom församlingen. Förr var prästen anställd av församlingen och här hade de 6 männen uppgifter att fylla. Sexmannainstitutionen uppkom vid medeltidens slut. Sexmännens antal var, som namnet anger, ursprungligen sex, men i vissa församlingar blev dom så småningom fler. Enligt hertig Karls instruktion 1603 skulle de närvara då tionden räknades och upptecknades. Tiondet var det församlingsborna gav kyrkan efter skörd. Det gick inte bara till prästen, utan till fattigvård och för att underhålla kyrkan. Det såldes ofta. Det var inte så att varje gård gav 10 % av det man fick, utan det var knepigt uträknat och skulle kontrolleras.

Det var församlingen, som såg till att prästen hade ett ställe att bo och bruka. Det skulle vara av en sån storlek att prästen kunde klara sig och sin familj på det – prästen var alltså även bonde. Så var det sedan 1200-talet. Det skulle vara en stor gård. Mora prästgård hade som exempel 61 byggnader på 1600-talet. Storlekar upp till 200 ha förekom. Prästen hade drängar och pigor förståss. En del präster var intresserade av jordbruket – andra inte alls. Allt med prästgården var noga reglerat - hur det skulle se ut och vad som måste finnas. Ibland var församlingen generös, men ofta fick prästen strida för att få det han skulle ha. När han tillträdde och slutade synades det. Var byggnaderna och marken välskötta var allt bra – men prästen kunde bli ersättningsskyldig om man inte skött gården. Hade han gjort förbättringar kunde han kräva ersättning för det av församlingen. Det finns en fantastisk bok om gamla prästgårdar. Den heter Svenska prästgårdar – kulturarv, trädgårdar, byggnadsvård av Martin Giertz.  Fina bilder på denna kulturskatt, som i de flesta fall har sålts av kyrkan som privatbostäder, och en mycket intressant och intresseväckande text.

Åter till sexmännen. I min släktforskning har jag hittat en sådan. De var alltså betrodda män som valdes av församlingen – hedersuppdrag kan man säga. I kyrkböckerna har dom skrivit under protokoll och räkenskaper – ofta med bomärken och ett namnförtydligande av en skrivkunnig person. Prästen var dyr och skulle kontrolleras, även om han var en ståndsperson och mycket viktig i bygden. En del pastorat var välmående, men det fanns fattiga där prästen nästan svalt. I Sörmland hette det: Halla å Vrena, di ä magra och klena. Ripsa å Lid ä int´ bättre di. Nyköping östra och Vingåker västra, di ä de bästa.

Så småningom fick sexmännens även andra åligganden och skyldigheten – de skulle  övervaka ordning och skick i församlingen. De skulle underrätta prästen om osedlighet och ogudaktighet och anmäla dom som försummade gudstjänsterna. I många fall var kyrkan den makt som dömde folk och då var det sexmännen som såg till att böter betalades. Undrar om dom var så populära alla gånger. Men under den här tiden var folk otroligt kontrollerade. Man kunde inte flytta utan prästens medgivande och inte heller flytta in i socknen utan att vara tillåten. Hor bestraffades – i vissa fall med fängelse på vatten och bröd, vilket inte alla överlevde. 

Systemet fanns kvar en bra bit in på 1800-talet. Idag har vi svårt att tänka oss någon som ska se till att tukt och goda seder råder i församlingen.