Bild från Wikipedia  

På en av de sydafrikaresor, som jag skrivit om tidigare, besökte vi också Namibia. Ambassadören – en kvinna – hade ordnat ett jättebra program med bland annat ett besök på en liten forskningsstation ute i öknen – Namibi Desert. Här forskades på mycket – hur olika djur- och växtarter klarade sig, hur man skulle kunna ta tillvara på daggen för att klara vattenbristen mm. Det var mycket spännande och för en nordbo i ett av världens vattenrikaste länder helt nya problem. Sötvatten kommer att bli en bristvara i världen framöver och redan idag ”stjäls” vatten, tex i Mellanöstern där brunnar i Gazaremsan sinar för att Israel tar ut alldeles för mycket av grundvattnet uppströms. Ett annat exempel är Aralsjön, som inte finns länge. Vattenflödena når inte sjön, som nästan är helt uttorkad. Aralsjön var tidigare nästan stor som ett innanhav med mycket mänsklig aktivitet runt stränderna – en biologiskt rik sjö. I Kina har grundvattennivån sänkts med över 30 meter på vissa ställen under de senaste 50 åren. Idag dricker 700 miljoner kineser orent vatten dagligen. Man vet att glaciärerna smälter av i Himalaya – glaciärer som försörjer hela Indokina med vatten. Att vatten kommer att orsaka konflikter framöver är alldeles klart. På många ställen kommer vattenbristen att bli akut och vatten en lukrativ försäljningsvara. Frågan om vem som äger vattnet är redan idag brännande aktuell på många platser.

Åter till Namibia. Man hittade på olika sätt att ta tillvara på dimma och dagg – det gav en hel del vatten faktiskt. En av forskarstudenterna – en ung kvinna – hade varit i Sverige och då besökt Naturhistoriska Riksmuséet i Stockholm. Hon hade visats olika naturalia från sitt hemland och förvånades att sånt fanns hos oss – så långt från Namibia! Hon tyckte att det var konstigt, sa hon, att Sverige hade så mycket från Namibia, men i Namibia fanns det ingenting från Sverige….

Att ta från dom fattiga och ge åt dom rika – idag som igår…

Enköping är verkligen en fantastisk trädgårdsstad! Här finns underbara blommande parker med perennplanteringar helt annorlunda än vad man är van vid i städer. Man hade en trädgårdsmästare av rang för några år sedan, en trädgårdsmästare som inte bara tog ut svängarna, utan som även tog in andra mästare för att få till det. Han heter Stefan Matsson och lyckades verkligen skapa sig ett namn och att sätta Enköping på trädgårdskartan. 

Första gången vi var där kom vi precis i rätt tid - perennerna stod i sitt flor och parkerna var helt otroligt vackra. Och vilka häftiga sorter! Vid varje park finns sortlistor, så man kan pricka av de sorter man bara måste ha. Bilderna är från Drömparken. Den är designad av holländaren Piet Oudolf - mannen som introducerat stora gräs och nya stora perenner i våra trädgårdsdrömmar. 

Bilderna är från Drömparken där en flod av olika salvior väller ner mot ån - maffigt! Men inte bara Drömparken är häftig. Här finns även många mindre jättefina små parker - kallas fickparker -  där det finns massor av inspiration att hämta. Kartor finns så man hittar dom.

Stadens parker har uppmärksammats internationellt och 2003 fick man pris i tävlingen Nations in Bloom. Trädgårdsfolk vallfärdar varje sommar till lilla Enköping. Även vi besöker ofta staden och hittar nya sorter och kombinationer, som blir ett måste.

Väl värt ett besök! 

Denna kalla majmorgon med frost får det bli en tröstblomma på bloggen - en av de luktpioner jag tycker mest om - en Bowl of Beauty. 

Bowl of Beauty är en fin och frisk pion, vacker både som trädgårdsväxt och i vas. Den kallas även näckrospion.

För övrigt är vädret åt pipsvängen - för kallt!! Det växer dåligt på grund av kylan. Körsbärsträdet borde vara i blom nu - inte en knopp vågar visa ögonvitan. Vårt självsådda plommonträd, som står i så vackert flor så här års i vanliga fall ser inte ut att ha minsta tanke på blomning. Liljekonvaljerna är bara tunna gröna stråkar än. Gräset på våra beten har tagit paus. På en känd trädgårdsblogg framförs att det är näst intill omöjligt att leva på dom här breddgraderna. Beredd att hålla med.

Men man får väl hoppas att det tar sig - att värmen kommer snart. Livet är just nu bara väntan...

PS Dagen blev fantastiskt fin! Vi har fikat i solen. Carl sätter potatis och jag bygger ny rabatt - en upphöjd sak.

Vilken tur att jag klagade....    

En del personer man finner i släktforskningen funderar man mer på än andra av olika skäl.

Föräldrarna till min mormors morfar hette Carl Fredrik Lundberg och Greta Lena Persdotter. Dom bor hela livet i Lunda socken, där Greta Lena är född och som Carl Fredrik kommer till år 1822 då de gifter sig. Han kommer från Tuna socken -  båda socknarna ligger söder om Nyköping i Sörmland.  Hon är född 1799 och han 1797. Första barnet Pehr föds år 1823 och han blir min mormors morfar. Familjen får ytterligare 8 barn varav två tvillingpar. En dotter dör endast 5 månader gammal. Carl Fredrik är smed.

Greta Lena får första barnet när hon är 23 år och sista det år då hon ska fylla 41. Det var så det såg ut och kanske inte så underligt att sex inte bara sågs som en njutning. Man blev med barn av det! Hela tiden…. Då sista tvillingparet – Clara och Gustaf - kommer finns tvååringe Fredrik och 4-åringarna Johanna och Carolina redan i huset. Sophia är 9 år och man kan förmoda att hon får passa småsyskonen. Carl Johan ska fylla 13. Pehr har lämnat hemmet. Sju ungar i stugan - snacka om liv i luckan! Förmodligen rejält knapert. Mamma Greta Lena ska alltså fylla 41 det året.   

Greta Lena dör år 1862, knappt 63 år gammal. Jag vet inte dödsorsaken.

Det märkliga är att alla ungar försvinner från hemmet så fort dom kan. Det brukar vara så att någon blir kvar för att ta hand om de åldrande föräldrarna eller att den förälder som blir kvar flyttar till ett barn. Men inte i detta fallet. Dottern Clara, som flyttat till Nyköping år 1862, återkommer år 1863 med en oäkta dotter på 3 månader, Clara Wilhelmina. Men dom flyttar igen efter vad som kallas för nådeår (står så i husförhöret).  Sonen Fredrik står som ofärdig, men flyttar ändå från torpet.

Inga barn finns kvar i föräldrahemmet efter år 1864. Ingen verkar vilja ta hand om fadern. Carl Fredrik blir ensam  och år 1872  flyttar han till fattigstugan och dör där den 9.5 1873, nästan 76 år gammal. Han är den enda i släkten jag hittar som hamnar på fattighus.

Var smeden inte en  snäll far? Stark var han säkert, smeden, med kraft i nyporna. Agade han hårt? Sånt kan man ju inte veta och det går inte heller att utläsa av husförhörslängden. Man blev ju inte åtalas för barnaga precis och ordspråket ”Den man älskar agar man” var ytterst påtagligt.  Vad en man gjorde med sin hustru och sina barn var hans ensak…

 Jag har en god vän som jobbat med äldre som sjuksköterska nästan hela livet. En gång pratade vi om att bli äldre och jag beklagade mig över vuxna barn, som inte tar sig tid att besöka sina gamla ensamma föräldrar.

- Då har dom inte varit snälla, föräldrarna, sa Brita.

- Va??

- Har föräldrarna varit snälla så tar sig barnen tid att komma.

Så kanske det är. I fallet min mormors morfars far tror jag att det var så. Smeden var nog ingen snäll far. Ungarna drog så långt bort dom kunde och gav f-n i gubben då han blev gammal. Det fick bli fattigstugan för honom.

Ett öde i släktkrönikan…

Att få en gädda…

Man blir lite testad som nyinflyttad på landsbygden. Kommer man från Enhörna så klassas man som stockholmare. Ingen riktig stockholmare tycker förstås att en Enhörna-bo är nåt annat än en lantis – men referensramarna växlar. För den oinvigde kan berättas att Enhörna ligger i Södertälje kommun – mot väster vid Mälaren. Landet.

Man testas som sagt – på flera sätt – oftast mycket vänligt.

En gång ringde Birger och frågade om vi ville ha gädda – det ville vi gärna. Han såg lite klurig ut när han kom. Gäddan var STOR – mycket STOR - och högst levande. Reaktion avvaktades.

Den testen klarade vi.....    

En gång när Carl och jag strosade i Visby och tittade in i en trädgård stannade vi förstummade. Vi hade tidigare inte sett buskpion, men i den trädgården fanns fler – dom var jättestora och stod i sitt vackraste flor. Vi stormade in, knackade på och frågade om vi fick titta närmare. Jo, det fick vi – där bodde en trädgårdsälskare som bara blev stolt och glad över besöket. Flera färger och fantastiskt pampiga!!

En sån bara måste vi ha! Leta leta leta. Zeta hade – den var skamlöst dyr, men ett måste… Vår variant hette Rocky, om det nu stämmer. Rocky ska vara helt vit förutom det mörkröda i mitten, men vår var lite rosa, som synes. På bilden syns jag som ”tändsticksask” för att få en uppfattning om storleken.

Den blommar i juni – en kort men makalös blomning. Blommorna är fantastiska, upp emot 30 cm stora!! Rocky doftar. Har man tur får man frökapslar, men det tar många år att dra fram en planta till blomning.

Idag är det betydligt lättare att hitta buskpioner i handeln, det finns massor av varianter. Många olika färger och mer eller mindre fyllda. Buskpionen är en kinesisk växt ursprungligen. På 1400-talet fanns stora pionodlingar i den gamla staden Loyang. Där finns än idag över en miljon buskpioner i stadens parker och under blomningen, som där sker i slutet av april, besöks staden av minst lika många pionentusiaster.

Eftersom människan älskar att förädla finns idag sorter från USA, Frankrike, Japan och naturligtvis Kina. Vad sägs om namn som Feng Zhong Guan – en äppelblomsrosa halvfylld sort. Eller Hanadaijin –betyder blommornas minister och är en japan med mörkvioletta blommor. Bara namnen… Dom är förvånansvärt härdiga – upp till norra Dalarna lär dom klara.

Förra året planterade vi en Rocky här på nya stället. Den på bilderna blev 1 ½ meter på ung. 10 år och den blommade efter några år.

Om man klickar på bilden kan man se den större.

Läsa mera? Boken med allt heter Passion för pioner och är skriven av Hermann Krupke, en riktig entusiast med odlingar i Västergötland.

En buskpion är väl värd sitt pris - dyr men en dyrgrip i varje trädgård. 

Våren 2004 fick vi två föl – båda var små hingstungar. Dom föddes med två dagarnas mellanrum – den ena en vacker connemara, den andra en i början rätt ful islandshäst. Han växte dock till sig. Dom var så olika!

Krumelur var vacker som en dag från första stund. Han rörde sig stort och elastiskt, hoppade över diken utan minsta tvekan.

Slyngur var tyngre, inte så smidig, men med höga benlyft och ett helt annat rörelsemönster. Lite försiktigare än Krumelur.

De var oskiljaktiga! Lekte och stojade runt efter bara någon vecka. Inför avskiljningen hade vi köpt en isisvalack som pappa åt dom – det fungerade ypperligt. Slyngur gillade den trygghet Ofsi utstrålade – mer än Krumelur faktiskt.

Deras första sommar då dom var ett år gick dom i en liten flock med några andra ungherrar. Krumelur var lättlastad, men Slyngur tyckte det var läskigt. Vilken skillnad!

En gång skulle vi byta hage. Vi öppnade stängslet och gjorde en gång över en liten pluttväg. Hästarna skulle alltså hoppa över ett litet dike, korsa vägen och så över ett litet dike in i nästa hage. Baggis, sa Krumelur och skuttade in i nya hagen. Mumms, massa mat här! Men Slyngur vågade inte. Då såg vi hur Krumelur tog en stor grästuva i munnen, hoppade tillbaka till Slyngur och verkligen visade att det finns mat där. Och så tillbaks igen. Då tog Slyngur mod till sig och tog det lilla skuttet över diket och följde med…

På hösten när dom kom hem utmanade Krumelur sin plastpappa Ofsi – tyckte att han var stor nu. Det var ett herrans liv! Men gammal är äldst och efter några dar var rangordningen återställd – Ofsi överst. Slyngur skulle aldrig ha kommit på tanken… Connemaror blir mycket snabbare små hingstar än isisar tydligen.. I februari innan dom skulle fylla två skar vi dom.

Vårvintern när dom var fyra- 2008 -  skiljdes deras vägar för alltid. Slyngur for till Enköping på inridning och såldes där efter några månader. Krumelur – en riktigt fin ponny – har vi kvar och har haft i träning mycket. Han är så välutbildad och fin – hoppar som en gud. I övermorgon kommer spekulanter för att titta på honom. Det är konstigt att marknaden för ponny resp. islandshäst är så olika. Vi fick mer för Slyngur 2008 än vi kommer att få för Krumelur idag – men fina blev dom båda två.

Vabis startade 1891. Man gjorde järnvägsvagnar och bilar. 1911 gick man ihop med Scania, som var en mekanisk industri från Skåne – Scania betyder Skåne. Dom gjorde cyklar. Men bilar och lastbilar blev framtiden och i början av 1900-talet kom den första bilen. Man blev Scania-Vabis.

Numer är det som bekant lastbilar som gäller, men det var först efter andra världskriget, som man började göra sådana för den civila marknaden. Bussar gjorde man också.

Under 50-talet började man sälja den tyska folkbilen Volkswagen. Alla som jobbade på Scania-Vabis hade en Bubbla – eller Folka som man även sa. Dom första fyra satte hjulen på svensk mark den 14 juli 1948. Dom skulle till anställda på Scania-Vabis i Södertälje. 1950 tog det riktig fart – då kom 8 252 stycken. Eftersom Scania-Vabis, eller bara Vabis som man sa då, sålde dom fanns inte bara de 4 första i stan, utan många… Med motorn där bak och till en början delad bakruta – 1953 års modell fick hel ruta - såg den verkligen speciell ut. Den hade pilar istället för blinker till och med 1959. Bakom baksätet fanns ett dike, som man kunde krypa ner i när man var liten. Säkerhetsbälte och bilbarnstolar fanns inte ens i tankevärlden då.

Volkswagen var Hitlers projekt. Varje tysk skulle ha en egen bil var tanken. En av konstruktörerna var Porsche och på 30-talet kom ett antal prototyper, bland annat en med 4-hjulsdrift, men kriget kom emellan och det drog ut på tiden. Det dröjde till en bit in på 40-talet innan vi känner igen Bubblan. Många före mitten av 40-talet var riktigt fula! Nedanstående är 30-talare - prototyper.

Den första bilen producerades 1938 i Tyskland och den sista år 2003 i Brasilien. Totalt kom de ca 482 000 bubblor till Sverige, men den tillverkades aldrig här. En segsliten bil! Idag är bubblan närmast kult - en kul liten bil var det. Alla med åldern inne har väl någon gång ägt en Bubbla! I engelstalande länder kallas Bubblan för Beetle. Den finns över hela världen – en bil för var och en, som Hitler avsåg… Man kan hitta hur mycket som helst från hela världen om den på nätet.

För min generation var en begagnad Volkswagen ofta förstabilen. Min var ljusblå och saknade värme, vilket var vanligt. Man skrapade ett liten utsiktshål på vintern – fullkomligt vanvettigt. Det kändes som att köra plåtig konservburk. Så småningom la den av och killen som köpte den gjorde gräsklippare av motorn. Ja, jisses!

Min nästa bil var en stor tung Ford, som inte hade någon fungerande hastighetsmätare. Jag körde som en galning och krockade så småningom. Det var väl tur att det var med Forden och inte med Folkan det hände… Som tur var skedde det på 50-sträcka. Om jag körde 50? Hur ska jag veta det – Forden saknade ju fungerande hastighetsmätare….